Göteborgsposten – 28 juni 1872, sida 3

ropade efter ljus då jag kom hem och bad att du sjelf skulle komma upp dermed? — Fullkomligt vil. — Min afsigt var då att omtala för dig hvad som händt. Msria, jag tror att jag då var sinnad att plåga dig med underrättelsen om ott den man, som jag sett hålla din hand i sin, var död och ur vägen för alltid. Under de få ögonblick som förflöto mellan mitt rop och din ankomst med ljus, förändrades mitt sinne och jag beslöt att ingenting säga. Jag bundtade ihop mina våta kläder, lade den ofbrutna bössan på dem och kom ner till middagen. — Hvarföre lade du dem der, så afsides? — Såsom jog förut sagt, jag kan knappt säga hvarföre. I mina vredgade känslor mot Janson tror jag att jag beslöt alldeles förtiga stt jag sett någonting af mordet. Det var nemligen en omständighet, Maria, för hvilken jag allt sedan varit förargad på mig sjelf — jag hade druckit för mycket den aftonen. Jag hade först druckit betydligt hos squire Hipgrave, sedermera under det jag väntade på Janson giek jag in! på ett värdshus der i närheten och drack ännu mera. Du måste ha märkt att jag fått för mycket? — Ja, svarade hon. — Sedermera kom den der olyckliga misstankan, till följe af att jag sammanblandat det ena mordet med det andra. Att jag var föremål för misstanken insåg jog, och jag kände mig verkligen tacksam mot Olivis Hardisty och Henry Lorke för det do hittade på ett sätt hvarigenom jag kunde komma; ur den svårigheten. Att ha framkommit med en sen bekännelse om hvad jag sett, skulle endast ha stärkt misstankarne mot mig. Man skulle ha frågat hrad som fört mig till Jansons trädgård. — Arthur, sade hon i det hon höjde sitt bleka ansigte, du kunde ha bekänt för oss hemma. — Med hvad utsigt att bli trodd? Det var den gamla frågan, nu otillfredsställande. — Jag ansåg det vara bättre att afbida min tid, sade mr Yorke. Vi skola bedja Henry tillbringa julen hos oss; då skall jag en gång framdraga min historia såsom dessert på middagen. Jag förmodar att jag nu får komma hem till Saxonbury igen? — Jag tror att du räddat mitt lif, Arthur, hviskade hon. — Du skulle resa till Saxonbury i dag eller hur? — Jo, med middagståget. — Men jag märker att du ej är stark nog för resan. Skola vi stanna här ett par dagar att se något mera af detta sorgedrama. — Ja, om du vill, svarade hon beredvilligt. Alla