Göteborgsposten – 27 juni 1872, sida 1

här, att han var älskad och högaktad. 1 dag hörde jag, att ni bodde här och jag sade för mig sjelf: Der finnes nyckeln till hemligheteu. Ni kunde ej döda honom sjelf, säger ni; kanhända icke; men ni kunde låta någon göra det. Var det så? Underligt nog fördrog mrs Yorke sådana ord utan harm. Harm hos heune! — då det förfärliga redskap med hvilket han dödades befaun sig inom ett par tum ifrån henne! Ilon svarade i en ton af ödmjukhet och djup nedslagenhet: — Ni kan bespara er dylika föreställningar. Jag skulle velat gifva mitt eget lif för att rädda hans-. Måhända att hennes ord gjorde intryck på mrs Janson såsom varande rent sanna ord, ty Lennes röst förlorade något af sin hårdhet. — För många år sedan var ni min sons olycka; ni förledde honom att älska er och öfvergaf honom derefter för en arnan. Hvad ligger det då för underligt i att mina tankar, i fullkomlig saknad af förklarliga motiver hvarföre någon annan skulle ha begått brottet, vändt sig mot er? — Om jog gifte mig med ena annan, så var det ej emedan jag icke tyckte om er son, svarade mrs Yorke i låg ton, utan det var derföre att omständigheterna icke voro gynnsamma för ett giftermål med honom. Allt sedan vi efter min ankomst hit först träffades ha vi varit verkliga räncer. Nin fru, jag ber er förstå mig — vinner; det sörflutna var glömdt af oss båda; ej ens en härsyftning derpå gjordes af någondera af oss; er son har skött mitt barn och ähjelpt honom igenom en farlig sjukdom. Jaga bort dessa förfärliga misstankar, tillade mrs Vorke med rörelse. Er son var den siste person i verlden som jag skulle ha velat skada. — Hvad är det som gör att ni ser så illamående ut? frågade mrs Janson plötsligt. Det tycks vara andligt och ej kroppsligt lidande. — Jag behöfver ej dölja för er att jag kännt mig sjuk allt sedan nyheten om det rysliga brottet kom till