Göteborgsposten – 27 juni 1872, sida 1

—— ——— ——— rårt hus — såsom jag skulle ha gjort ifall offret varit hvilken annan vän som helst. Och i dag, tillade hon i det hon svagt rodnade öfver den lilla osanning hon ämnade sägs, har jag haft en svår hufvudvärk som hindrat mig frun att gå till kyrkan och gör att jag ser så lidande ut. Tro mig, jag visste ingenting mer om brottet än ni som var så langt härifrån. — Bj heller er man? — Min man? upprepade mrs Yorke med väl spelad förvåning. Hvad anledning skulle min man kunnat ha att vilja honom något ondt? Det skulle ha varit alldeles tvärtom, Åy hade jag ej valt min man i stället för mr Janson ? Ack den stackars qvinnan! Var det väl orätt att hon så käckt tog honom i försvar, ehuru hon i sitt förkrossade hjerta trodde honom vara brottslig? Han vor hennes man, han var hennes barns fader. Mrs Jansons skarpa ögon voro fästade på henne. Kunde hon uthärda dem utan att förråda sig? — Mrs Janson, sade hon i det hon reste sig upp och antog en modig öppen ton, ni måste söka annorstädes efter de brottsliga — ej i vårt hus. Mrs Janson tänkte sannolikt så. Äfven hon reste sig upp. — För flera år sedan, Maria S-XOnbury — jag ber om förlåtelse. mrs Yorke — sade jag er att ifall ert framtida lif skulle bli ett straff, hade ni gjort er förtjent deraf. Skulle detta ha varit förhållandet, eller skulle det någonsin bli förhållandet, så må ni miunas mina ord. Jo, hor erinrade sig dem, erinrade eig dem med en rysning. Henues framtida lif! Mrs Janson gick till rummets tröskel och vände sig der ännu en gång om mot Maria. i — Ni kan således ej gifva mig någon upplysning ? Ingen bjelp — ingen ledning? — Jag kan det verkligen ej. Ni kunde like väl fråga mig eter mr Louths mördare, tillade hon med förtviflad energi.