Göteborgsposten – 26 juni 1872, sida 2

ver gjort sig skyldiga till båda morden, men denna t försvann efter hand. Unge mr Louth hade tydligen it skjuten af personer som ville komma åt hans penMed mr Janson var förhållandet helt olika. Hans ch urkedja, hans plånbok och börs, båda ionehållande penningar, återfunnos hos honom i orubbadt skick — hvarigenom således mr Torkees uppgift att intet rån egt rum blef bekräftad. UHuru visste han det? var den fråga som Olivia Hardisty framställde till sig sjelf. Mr Janson hade haft för vana att gå in bakvägen till sitt hus, genom trädgården; det gick hastigare att komma in den vägen, ty vid hufvudingången måste han först ringa. Nu antogs det att mördaren kännt till detta förhållande, gått in i trädgården och ställt sig att vänta på honom der. Han blef sannolikt slagen till murken i samma ögonblick han inträdde och sedan ånyo tilldelad ett par slag i hufvudet. Läkarne tillfrågades om hvad slags instrument som blifvit begagnadt. Kunde dot vara en bössa? frågade någon under det de öfverlade. Sannolikt var det erinringen om det skott hvilket dödat arrendatorssonen som dikterade denna fråga. Läkarne svarade att de ansågo troligt att det varit en bössa, men, tillade de, bössan hade sannolikt blifvit afbruten genom de häftiga slagen. Det slag som dödat honom hade träffat under venstra örat. Tjenarinnans vittnesmål innehöll följande uppgifter: — Omkring klockan sex under det hon var i köket och väntade på att hennes husbonde skulle komma hem, hörde hon ett buller i trädgården, invid hvilken köket var beläget. På detta buller följdej ett jämrande läte, hvilket upprepades, tyckte hon, hvarföre hon öppnade på fönsterluckan för att se ut; men dimman gjorde att hon ingenting kunde 8e. Det hände ofta att druckna personer passerade förbi på aftnarne om torgdagarne, tillade hor, och hon hade antagit att det varit några sådana som kommit i delo med hvarandra. Allt var tyst och stilla härefter, så vidt hon kunde höra, med undantag af att några personer kom