2—— 2— jenheter, som åtfi lja denna anordning? Af diskussionen, i hvilken deltogo rekt. Hammar, lekt. Blomstrand, adj. Areschoug, rekt. Törnebladh och lekt. brodn, framgick, att frågan måste nekande besvaras. Den möjliga fördel, som bestämt afslutandet at lessa ämnen i sjette klassen, hade varit en minskning af andra amnen; dessa hade emellertid kommit ätt lida af denna nya anordning. Alldenstund man 5fverenskommit, att tyska språket vore lämpligast att lägga till grund för den allmänna språkbildningen, så vore det ju absurdt att afsluta detsamma innan lärjungen uppnått den mogenhet, att han obehindradt kan läsa en författare på detta språk. — Hvad återigen naturvetenskaperna beträffar, så hade genom dessa ämnens afslutande två år töre mogenhetsprofven uppstått betänkliga olägenheter vid universitetet, särskildt vid de förberedande examina för den medicinska banan. Genom att afsluta ett ämne före ett annat har skolan dessutom brutit mot sin undervisningsplan, maturitetsexamen har blifvit stympad och slutresultatet i detta hänseende alltid företett en brist. Man yrkade således allmänt för dessa ämnens återupptagande i sjunde klassen, för att derstädes afslutas samtidigt med de öfriga. — Derjemte förelåg till behandling frågan huruvida den ofta försporda klagan, att lärjungen till en allt för langt framskriden alder qvarhalles vid elementarläroverket, vore befogad med afseende på båda bild ingslinierna eller blott med afseende på den reala? — Man gaf ett obetingadt ja till svar på den framställda frågan, såvidt det gällde den reala linien; hvad åter igen den klassiska betråffade, så voro meningarne mycket delade. Man böll före, att den sjelfständighet, som kräfves för karakterens utveckling, skulle förqväfvas, om ynglingen qvarhölles vid skolbänken efter fyllda tjugu år. En längtan efter frihet och sjelfständighet griper honom med underbar makt det sista året han vistas i skolan; han längtar efter den dag, då de disciplinära tjettrarne skola lösas; han går och mognar för en reaktion, som sällan uteblitver då han vänder skolan ryggen. Man ansåg felaktigt att skolan arbetar likformigt; man trodde sig hafva funnit i praxis outförbart, att tioåringar och tjuguåringar skola vara delar af samma organism. — Det var högst betänkligt, att äldre lärjungar fraterniserade med de yngre. Emot det påståendet, att ynglingen till en allt för långt framskriden ålder qvarhålles i skolan, anfördes 19 eller 20 år vara en lämplig ålder för afgångsexamen, emedan mogenhet för såväl det praktiska som det vetenskapliga lifvet högst sällan före denna ålder lägges i dagen. — För den reala linien ansågs således skoltiden för lång, men ej för den klassiska. Frågan — huruvida något maximum borde bestämmas i afseende på lärjungens ålder vid inträdet i läroverketk — besvarade mötet efter en kort diskussion jakande, ehuru det ej ville formulera närmare bestammelser i detta hänseende. — Derefter upplöstes sammankomsten. I dag sammanträdde mötet för sista gången å utsatt ställe kl. 12 f. m. Sedan protokollet var uppläst, afhördes sektionsreferenterna. — Sektionen för kristendomsundervisningen hade funnit lämpligt, att under någon tid af året särskilda skolgudstjenster skulle hållas. Han hade äfven gifvit ett jakande svar på frågan: Bör ej kristendomsundervisningen, så vidt ske kan, öfverlåtas åt särskilde för detta ändamål anställda lärare och kunde ej lämpligast ledandet af de allmänna bönestunderna och kyrkoförhören åt dessa uppdragas? I sektionen tör allmän språkundervisning hade diskussionen varit mycket liflig i afzeende på råttskrifning af modersmålet. Af 11 förslag, som framhäfts, hade endast tvenne vunnit erkännande; det ena (lekt. Humble) yrkade ett närmande och tillämpande af den tonetiska grundsatsen, det andra (adj. Ullman) ett fasthållanne af Rydqvist, såsom allmänt erkänd auktoritet. — Åt det senare gats företräde med 15 röster pluralitet mot det förra. — Sektionen inom matematik och fysik hade behandlat frågan: sHvilketdera bör vid undervisningen uti fysik på klassiska linien anses fördelaktigast, antingen att meddela hela kursen med nödig begränsning eller att utesluta hela hufvudafdelningen för ämnet? — och allmänt uttalat sig mot att helt och hållet förbigå någon del af kursen. — Till bestridande af experimentets utförande hade scktionen ansett lämpligt, att tillgripa medel ur terminsafgifts-kassan. Den botaniska sektionen hade, för att inom naturalhistorien undvika en allt för långt drifven artkunskap och systematisering, ansett nödigt, att vid undervisningen i botanik endast fästa afseende vid de vigtigaste familjerna och uti zoologi vid de högre djurordningarne samt vid sådana djurfamiljer, som utmärka sig för ett egendomligt lefnadssätt. Den allmänna diskussion, som nu började, ifrågasatte ändamålsenligheten af att lästerminen förlängdes, men deremot den dagliga arbetstiden i skolan, isynnerhet för de öfversta klassernas lärjungar, förkortades. Docenten Gustrin hade förveredt denna fråga i en afbandling om elementarläroverkens arbetstid, som blifvit intörd uti Junihäftet af Pedagogisk Tidskrift. — Att närmare redogöra för denna afbandlings innehåll skulle blifva allt för utförligt; vi vilja blott i största korthet nämna, att doc. Gustrin, som i pedagogiskt intresse företagit resor till utlandet, i den ofvannämnda afbandlingen anställt jemförelser uti undervisningsförhållanden och absolut skoltid m. m. mellan vårt lands elementarläroverk och andra länders, at hvilka vi svenskar ej kunna känna oss särdeles smickrade. Rekt. Törnebladh uppträdde, på det kraftigaste understödd af hela mötet, och visade huru hans erfarenheti gått i alldeles motsatt riktning. Hr Gustrin hade drifvit frågan till dess yttersta spets; ökade fordringar och ökad arbetstid kunde förorsaka öfveranstrangning. Tal. uttalade i de mest va!da ordalag sin stora högaktning för docenten Gustrins vetenskapliga insigter och allvarliga nit i peIna af rheumatism. Då ni hejdade i ni, mr Yc