Frän Utlandet. Den 19 d:s asslöts den tyska riksdagen genom en kejserlig besallning, hvilken upplästes af statsministern Delbräck och hvari kejsaren uttalade sitt tack till representanterna och förbundsrådet för deras ifver i fäderneslandets tjenst. Det sista ärendet af vigt, som kom till förhandling å riksdagen, var lagen om jesuiterordens undertryckande i den form, som föreslagits af de flesta partierna med undantag af centrum. Statsministern Delbräck förklarade, att regeringen var i detta hänseende enig med församlingens majoritet och att det skulle stå riksdagen fritt att undertrycka en korporation, som på grund af sin törträffliga organisation var en farlig fiende för staten. Lagen antogs derpå med 181 röster mot 93. På detta sammanträde antogs äfven jernvägsöfverenskommelsen mellan Luxembourg och Tyskland (enligt hvilken Tyskland öfvertager driften af de luxembourgska banorna, men under förpligtelse att respektera Luxembourgs neutralitet) utan diskussion, sedan Delbräck framhållit de stora fördelar, som denna öfverenskommelse skulle medföra för det nya rikslandet Elsas-Lothringen. Under de 10 veckor, riksdagen varit samlad, har den diskuterat och antagit ej få lagtörslag af vigt, bland hvilka särskilt den nya militära strafflagen och lagen om användning af de franska milliarderna. I åtskilliga frågor af ej mindre vigt, säsom till ex. ang. utvilgning af riksdagens kompetens till den civila lagstiftningen inom hela Tyskland, om genomförandet af planen med flottan o. 8. v., har riksdagen i Berlin visserligen uttalat sina äsigter, men icke inlåtit sig på något bestämdt afgörande. Intet af alla de ärenden, som sysselsatt riksdagen, har likväl framkallat så upprörda debatter, som frågan om statsmyndigheternas makt gentemot de andliga ordnarne och de katolska biskoparne. Dag för dag har kampen mellan de motsatta partierna (centrumpartiet på ena och de förenade liberala partierna på andra sidan) blifvit mera förbittrad, tills riksdagen afslöt sia verksamhet med den förut nämnda lagen om statsfarliga ordnars upphäfvande. Vid hvarje kritisk vändpunkt i denna debatt framträdde furst Bismarck och lade hela sitt anseende och sin viljokraft i vågskålen för staten emot kyrkan. Vid sammanträdet d, 14 d:s förklarade den klerikale deputeraden Windhorst (efter ett tal af Bismarcks förtrogne, Wagener, om en vidt utgrenad sammansvärjniog, hvikken gick ut på att i förening med utlandet kullkasta det nya tyska riket): Det kan ej längre vara tvifvel underkastadt, att det gäller ett krig på lif och död emot oss och största delen at den katolska befolkningen. Vi för vår del önska freden; men om j på ett utmanande sätt förklaren oss krig — välan, då skolen j få det! Detta krig är nu i full gång. Alldenstund Bismarck aldrig inom parlamentet — ej ens under den s. k. konfliktstiden 1863 — blifvit så våldsamt angripen, som af centralpartiets framstående talare, kan man vara säker om, att han ej heller skall skona sina motståndare. Det är visserligen otvifvelaktigt, att den preussiska regeringen skall öfverallt uppträda med hänsynslös energi och snabbhet, hvar helst statsmakten kan träffa sina förmenta fiender, fastän mera moderata politici — bland dem ledaren för det national-liberala partiet, Lasker — medgifva, att begagnandet af makten i en religiös fråga icke kan leda till målet, och att sjelfva kampen skall framkalla en förbittring i befolkningens sinne, som ej skall