Göteborgsposten – 21 juni 1872, sida 1

— Låt det då ske, mr Janson. Och jag hyser ett allvarligt hopp att ni skall bli lycklig. Tro mig, ni skola båda ba mina bästa böner och önskningar derför, var mrs Yorkes svar. Dot fägnade henne att mr Janson slutligen skulle bli lycklig, ty hon visste att hon en gång pröfvat hans hjerta ganska allvarligt. I sitt uppriktiga gillande af det beslut han fattat lade hon sin hand i hans medan hon talade — lade den så som en renhjertad, hederlig qvinna skulle göra. Och mr Janson omslöt den och lutade sig fram mot henne och tackade henne hjertligt. Hvilken mörk skugga stod utanför föustret med ansigtet tryckt mot rutan? Ett ansigte hvars uttryck just i det ögonblicket var såsom uttrycket i en demons ansigte, hvars ögon brunno och hvars tänder glimmade. De sågo det ej, men då deras händer möttes och mr Janson lutade sig närmare mot mrs Yorke hördes ett ljud, som till hälften var vilddjurets rytande, till hälften ett utrop af menskligt raseri, utgå från detta ansigte. Ljudet undföll dem ej. — Hvad var det för ett ljud? frågade mrs Yorke i det hon vände sig mot fönstret. Ingenting syntes till der nu. — Sannolikt en nattfogel, sade mr Janson. Får jag se Leopold nu? Mrs Jorke öppnade dörren och ropade på baraet som kom inspringande. Derefter tog mr Janson afsked. — Jag hoppas att komma välbehållen hem, sade han halft skämtande. Maria behöll Leopold hos sig och tiden gick angenämare än hon kunnat tro. Efter en stunds förlopp kom en af betjeningen in för att få veta om middagen skulle serveras. — Hvad är klockan? frågade hans matmor. — Slagen sex svarade betjenten. — Jag trodde ej att det var så sent. — Hon slog fom då mr Janson gick, sade betjenten. Mrs Yorke ville vänta; men då klockan blef närmare ju befallde hon att middagen skulle serveras. Hon trodde