Göteborgsposten – 21 juni 1872, sida 1

för middagen. IIan talade ej och åt ej; men han drack deromot betydligt. Han tycktes äfven ha druckit förut. Detta var något som han annars ej var besifeen på. — Jag frågade dig hvarföre du kom så seut, sade Maria. — Du svarade ju sjelf på frågan — var svaret — att jag tog miste på vägen, Vimmau var ofantligt tät. — Dimman tycks äfven ha beröfvat dig aptiten, men deremot gjort dig törstig. — Det kommer sig alltsammans af frukosten. Maten som jag då åt var så salt. — Hvar åt du frukost ? — Hos squire IIipgraves. — Har jagten varit lyckad? — Medelmåttig. Hvem kan skjuta något i sådan dimma? — Du har ej medfört några foglar hem? — Jag lemnade dem hos Hipgraves. — Fasaner, förmodar jag? — Ja. Jag önskar att du ville upphöra med detta förhör, Maria. Mitt hufvud värker, Mrs Yorke upphörde med sina frågor och fortsatte sin middag. Då bordet derefter afdukades, kom hennes gä:t in. Äfven Leopold. Mr Yorke vur nödsakad att deltag: i konversationen, men han hade druckit allt för mycket vin, och mrs Vorke var rädd att detta skulle märkas ut miss Hardisty. — Hvad Leopold sec kry ut fastän han varit så länge sjuk! anmärkte miss Hardisty. — Ja, man skulle knappt kunna tro att han varit sjuk så länge då man nu ser honom, svarade mrs Yorke — Pappa, inföll Lepold, mr Janson sade att jag ble, frisk så snart emedan jag var snäll och ej skrek då jag tog in medikamenterna. — Åh! sade mr Yorke. När sade han det? — För en stund sedan, då han var här hos mamma och de ropade in mig.