Göteborgsposten – 20 juni 1872, sida 2

samt tryckte sin bustru imtul sig, talande om sin sussionerade kärlek för heunc. Maria blef mycket orosig. Hon hade aldrig sett honom sådan. IIarmen öfver hans grundlösa misstankar skullo ha frestat henne till att föraktligt vända sig bort ifrån honem; men hou vågade ej. Hon endast upprepade i så försonlig tou som hennes harm tillit, att hon ej hade en enda orärdig tanke förbunden med mr Janson. Och hon talade sanning. Hun tycktes tro henne. Hin trodde henne. kn bättre anda kom öfver honom, och följande morgon då mr Janson gjorde eitt besök hos barnet, talade mr Yorke till honom i hjertlig ton och bjöd honom sin hand, ett ynnestberis som han aldrig förr värdigats gifva honom. Men hvem har så stark vilja att han kan jaga bort avartsjukans ingifvelser? Det sinnes ingen mensklig passion som är mindre under kontroll än svartsjukan. Efter någon tid återkom den med sin fulla styrka och bredde sitt töcken öfrer den olycklige mr Vorkes syo och hörsel. Den sldra oskyldigaste handling at hans hustru eller mr Janson tolkades af honom blott på ett sätt; den vanliga helsningen medelst handskakande kunde göra honom nästan oförmögen att lägga band på sig. Han sade ingenting mera till sin hustru, han gaf blott akt; och churu han ej fann något som ens svartsjukan kunde fästa sig vid, blef han blott allt mer öfvertygad om att de spelade en roll för alt bedraga och förblinda honom. Om ri nägonsin känut svartsjukans löjliga passion i all sin styrks, skall ni förstå och känna igen mr Vorkes qval. De stodo verkligen på grärsen till vansinne. XI. P ruet blef bättre, och mr Jansons besök upprepades cj så ofta. Slutligen kom den dag då han gjorde det sista sjukbesöket. ans värf var fullbordadt, anmärkte han