Göteborgsposten – 20 juni 1872, sida 2

— — ——82z — Och äfven jag hado glömt den, infoll hon plötsligt; glömt Janson och allt som stod i förbindelse med honom. Jag lefde blott för mina barn, för dig, för mina naturliga band och intressen, och Jag ekall aldrig lefva för något annat. Janson! hvad är han för mig na? Blygs, nu Vorke! Jag är af god engelsk familj, jag är din hustru och dina barns moder! — Vi ha varit här en månad — mera. Ej en dag, från första eftermiddegen vi kommo hit, har forgätt utan att han varit här, i ditt sällskap. Ibland har han varit här två gånger om dagen. — Kunde jag hjelpa det? Omständigheterna ha gjort dot. Barnet kan ej bli lemnadt utan läkarevärd. Du är ofta hemma då mr Janson kommer och du vet att hans besök äro inskränkta till barnet. IIan vill sällan sitta ner för en enda minut, antingen du är hemma eller ute. — Och denna afton då du promenerade hem med honom i månskenet, stödd på hans orm! Du och han ensamma i månskenet! Jag följde eftor samma väg sen are och förestälide mig under min svartsjukas qval hvad deune promenad varit för er båda! — Du bordo blygae, Arthur! ånyo säger jag det yttrade hon i det hairmen gjorde hennes ton fast. Jag har aldrig sedan vi första gången träffade mr Janson med ett ord eller en blick glömt aktningen för mig sjelf. I heller har han gjort det. Jag har för honom uppträdt så som din hustrn, såsom mina barns moder, trygg i mir ställning, och han har varit för mig såsom för dig den uppmärksammo samiljeläkaren. Tvislar du ännu få mig! Vill du att jag skall aflägga ed derpå? Jag kan göra det Arthur, Artbur! Jag tror att du verkligen är ifrän förståndet. Låt oss lemna denna plats om din mani skall fort fara och fara till ett ställe der vi kunna få en ann läkare. Var mr Yorke ifrån förståndet? Åtminstone var han sig alldeles icko lik. Han brast i tårar, snyftade och grät