Göteborgsposten – 20 juni 1872, sida 2

Mr Janson inträdde och tog sig en stol i det han frågade huru Leopold befann sig. — Han mår fortfarande fullkomligt väl, svarade mrs Vorke. Jag tyckte att ni i Mändags sade att ni ej skulle komma tillbaka mera för hans skull, tillade hon med en känsla ef oro öfver att hennes man skulle komma hem och finna honom der, sedan hon försäkrat honom att hans sjukbesök hade upphört. — Detta är ej något besök som jag gör i egenskap af läkare, sado mr Janson. Jag har varit hos lady Rich och tänkte att jag skulle titta in i förbifarten för att få helsa på er och höra efter om Leopold fortfarande rar kry. Ifvilkon besynnerlig dimma detta är! — Tack! svarade mrs Yorke i något tvungen ton. Om nemligen en man byser en alldeles ogrundad svartsjuka mot ein hustru, måste dennas sätt ovilkorligen bli tvunget och besväradt, det må för öfrigt vara så ledigt och obesviradt som helst. Mr Janson drog sin stol närmaro intill mrs Yorkes, ej för att komma honne närmare utan för att bittre njuta af den behagliga värman från brasan. Olyckligtvis hade han ingen aning om mr Yorkes farhågor; han ansåg honom blott vara en tvär, högdragen, ombytlig man, mycket olika mot hvad han fordom var. Då Maris Saxanbury blef mr Yorkes hustru, förjagade mr Janson henne ur sina tankar, såsom det var rätt att göra. I samma ögonblick doktorn flyttade sin stol närmare hennes, reste hon sig upp för att ringa på klockan. — Ni skall få se Leopold, sade hon. — Icke änna; låt mig först tala några ord med er. Var god sitt ner igen, sado mr Janson. Jag behöfver inhemta råd af någon, och jag har — såsom ni måste veta — en mycket hög tanke om ert goda omdöme; derföre önskar jag rådfråga er. Det råd ni gifver skall jag värdera högre än om någon annan gifvit det. Ni känner miss Maskell? (Forfs.)