Göteborgsposten – 20 juni 1872, sida 1

fönster stod öppet; de voro ej der. Ett ljus lyste deruppe i Leopolds rum och ett annat i hans hustrus sängkammare. IIan smög sig upp för trapporna och inträdde i sängkammaren. Kammarjungirun höll på att bädda. — IIar er matmor kommit hem ännu? frågade h i det han, kauhända utan at sjelf veta det, talade i hviskande ton. — Ja, sir, hon kom hem i sällskap med mr Janson, De äro hos master Leopold. Ilan gick upp till Leopolds rum. Hans hustru stod der vid sängfoten med schalen ännu hängande öfver axlarno och huivan tillbakafallon. Mr Jauson satt på en stol vid sidan om sängel, lutando sig öfver Leopold och hållaude ett ur i ona handen samt barnets handled i den andra. Gossen låg på ryggen med vidöppna ögon. — Pappa! sade han i det han höjde upp handen då mr Yorke inträdde. — Jag förstår ej huru det kommer sig att Finch blisämd, sade mrs Norhe till sin man. Isan bar sin fulla sans nu och tycks ej vara stort sämro än han brukar vara då febern ansätter honom. — IIvarföre har ni skickat bud och skrämt upp oss? frågade mr Vorke i skarp och retlig ton, då Finch inträdde i rummet med en nattlampa som hon varit nere och hemtat. llar ui skickat bud? — Jag har aldrig sett något barn förändras så hastigt, svarade kon nästan lika retligt som hennes husbonde. Han fick en brinnarde feber, lika svår som för ett par degur sedan, och började äryo att yra. Det gjorde mig orolig, sir, och jag skickade bud på mr Jauson, men hvarken på er eller mrs Norke. Budet hade ej förr gått än master Leopold föll i sömn och har nu vaknat upp alldeles lugn. — Sådana bär febrar äro mycket variabla, inföll mr Janson. Ena stunden tycks patienten vara vid grofvens dörr, och timman derefter är han kusppt sjuk en gång. vil så upps