Göteborgsposten – 20 juni 1872, sida 1

IIIdo jag ej valet fritt mellan dig och honom och valde jag ej dig? IIvem var den mest gynnade? — Janson, s:arade mr Yorke med köld. — Nej. Du talar tvärt emot verkligheten, År hur. Jag gifte mig med dig. — Under det du älskade honom. Men jag var rik och han var fattig. Miunes du din sista skilsmessa från honom den afton då han återkom trin Islandsresan, på hvilken jag önskar att han förgätts? — Hvilkea skilsmessa? frågade Maria, men hennes kinder glödde cer rösten darra le. — IIollken skilsmessa ! Skall jag upprepa alt det der, churu du vet heart ord bättre än jag? Ja, det gör du? Då du med tårer och suckar och sayftuingar sade honom, utt du var olycklig emedan du lofvat att gifta dig med mig men älskade honom; då du låg i hans armar. mottagande haus omfamning så som du aldrig mottugit min! Det är den skilsmessan jag menar. Jag bevittude dev. Maria kunde ej få ett ord öfser sina läppar. — Du bedrog mig ej, Maris, fastän du trodde att da gjorde det, ty jag göm le oförrätten inom mitt bröst. Hade jag ej alskat dig så passioneradt, skullo jig ha iemnat dig ät honom. Jag visste att du uttalale dina äktenskapslöften till mig iunan Jansons kyssar huwnuit kallua på dina läppar. Hon höjde på hufsudet liksom för att tala, men inga ord ville komma. — Det var ett föga angenämt medvetande för mig, din brudgum; men jag lät dig aldrig på minsta sätt erfara det, ty min kärlek till dig var för stor. Jag har älskat dig, tillade han i dot hins ton öfvergick till vekhet, nel en gränslös kärlek. Jag var förbehällsam och den enda verkan som medvetandet om dia kärlek hade på mig var att jag visado dig en allt djupire ömhet. Jag tvingade mig att anse saken såsom ett flyktigt flicktyeke och började glömma den. Jag hade nästan glömt den, Maria, di vi kommo hit.