Göteborgsposten – 20 juni 1872, sida 1

— Jag har aldrig sett en menn som vär Lusbonde blifvit sedan vi kommo till det här stället, anmärkte Finch till Charlotte samma afton. Porr brukade han vara ratt angenäm hemma i sitt hus, såvida det ej var nagot som gjorde honom särdeles stor förarDer är besyntergelse, men nu är hon alldeles odråg! ligt alt ej vår matmor kunnat meddela honom nagot af sitt humör. Jag önskar att han villo resa bort till Skotland, såsom han gjorde förra året. Mr Janson tog ofsked och begaf sig på återvägen. Mrs Yorke stannade qvar i den sjuke gossens rum, men lemnade det och gick till sitt eget sotrum vid den tid i hon vanligen gick till sings. Ianau hon börjat alkläda sig, kom henues man in, läste till dörren och lade nyckeln 1 sin ficka. Maria blef förvanad; do brukade uldrig ha dörren läst om natten. — IHvarföre hur du tagit ur nyckeln? frågade hoa. — Emedan det behagat mig. Du kan ej lemna rummet nu med din tragiska min och ra utt höra mig. Sig mig vu, mrs Yorke, hvem som hittade på den man skenspromenaden på aftonen? Jag vill veta det. Mrs Yorke kastade en blick på dörren, ty hon hade brukat lemna sin man ut sig sjelt då det mörka, svartsjuka lynnet kom öfver honom, men det var nu tafängt att tänka på den reträtten. IIon var inspärrad. — Jag kan ej uthärda detta, sade hon och brast i tårar. Hvarföre behandlar du mig på detta sätt? Om det skull forifara, vill jag hitkalla lady Saxonbury och försöka få en skilsmessa anorduad. Jag har varit en rellig och trogen hustru för dig; det vet du sjell. IILilken mani hur fattat dig efter som du sinner dig befogad till sädana förcbråelscr! — Ja, jag tror hvad du säger. Jag har aldrig tviflat på dig förr än vi kommo hit och du förnyade din iutima bekantskap med din gamle älskare. — Huru kan du begagna sådana ord? sade hon.