Göteborgsposten – 19 juni 1872, sida 1

Rivalerna ). Af mrs Henry Wood, förf. till Lordens döttrar m. fl. — Han är så mycket bättre, att det svåraste nu blir att hålla honom lugn, sade läkaren. Han måste vara i stillhet ett par dagar. — Är ni säker på att det ej är någon fara? frågade mr Yorke som nu stod vid det öppna fönstret. — Ej ringaste fara. Jag skall komma tillbaka i morgon. Adjö, sir; adjö, mrs Jorke. Mr Yorke hade blifvit betydligt blidare; kanhända alt mr Jansons rättframma sätt lugnade honom. — Det är en varm dag, sade han då mr Janson passerade förbi fönstret. — Mycket. Apropå, mrs Lorke, tillade läkaren i det han stannade ett ögonblick, ni får ej låta gossen komma ut. Solen kunde inverka skadligt på hans hufvud. — Naturligtvis icke, svarade hon. Men det dröjde ej länge innan Leopold smög sig ut och slet med ungdomlig otålighet af förbindningen så att solsträlarne fingo strömma rakt på hans obetäckta hufvud. En stund derefter upptäcktes han med bandaget af och eldröd i ansigtet. Plötsligt började han skrika. — Aj, aj, mitt hufvud! hvad det värker! Finch side att det var rätt åt honom, och hufvudvärken var ctt straff för det han smugit sig ut utan lof. Men på qvällen blef barnet så sjukt, att mr Yorke sjelf sände efter läkaren. Leopolds ansigte hade ej blifvit blekare, och han upprepade fortfarande samm a klagan: Mitt hufvud, mitt hufvud! ) Forta fr. N:o 139.