Göteborgsposten – 19 juni 1872, sida 1

middagen, förr än en a betjent kom in och sado att hans hjelp behöfdes. — Så ledsamt! utropade mrs Hipgrave. — En läkares tid är aldrig hans egen, anmärkte han godlynt. Är det min spring pojke? frågade han betjenten. — Nej, sir. Det är en betjent från Alnwick. Han säger att er springpojke sagt honom att han skulle finna er här. Detta uppväckte oro hos mrs Yorke. — Leopold måste vara sämre! utropade hon. Detta var också förhållandet. — Master Leopold yrar, förklarade betjenten och är mera feberhet än någonsin. Finch blef så skrämd att hon trodde det vara nödvändigt skicka efter doktorn. Mrs Yorke blef äfven uppskrämd till följe af denna förklaring och sade att hon måste begifva sig hem ögonblickligen. Man försökte förmå henne att stanna qvar och lugna hennes farhågor. Mr Janson sade att han skulle skynda till Alnwick samt återkomma för att underrätta henne om huru det stod till. Allt var förgäfves; hennes moderliga farhågor hade biifvit allt för häftigt väckta. Hon ville ej ers vänta till mr Yorke kom in. Hon älskade sina barn med passion. — Nå om ni nödvändigt måste gå, skall jag med er tillåtelse eskortera er, sade mr Janson. — Jag blir er mycket förbunden, svarade hon. Hon tog hastigt på sig en schal och fick af en bland de närvarande damerna låna en svart silkeshufva för hufvudet, hvarefter hon aflägsnade sig i sällskap med mr Janson, Det var en vacker Septemberafton och nästan lika ljust som om dagen, ty fullmånen lyste, just en sådan afton som poeterna gerna vilja egna åt de älskande; men mr Janson och mrs Yorke tänkte endast på att komma så fort som möjligt och läto ej märka att de ens bibehöllo minnet af att någonsin ha varit mer för hvarandra än de voro nu. De tre gentlemännen spatserade längsefter stränderna