dre god hustru mot honom derföre att hon en gång älskat Edward Janson, Påföljande morgon kom mr Janson enligt sitt gifna löfte. Mr och mrs Vorke suto vid frukostbordet. Han skakade hand med mrs Yorke, vände sig derefter om och räckte handen åt mr Yorke. Denne behagade ej se detta, men gjorde med sin hand en rörelse mot en stol. — Jag tackar er, men jag har mycket brådt om, svarade mr Janson i det han lade sin hand på stolens ryggstöd. Just vid den här tiden brukar jag besöka lady Rich som är mycket sjuk. Hon bor straxt ofvanför detta ställe. Huru mår min unga patient? — Han tyckes vara mycket bättre, svarade mrs Yorke. Han beder att få gå upp. — En högst oförsvarlig vårdslöshet att ha låtit detta hända, inföll mr Yorke. Jag har sagt öfversköterskan att om hon ännu en skulle göra sig skyldig till en sådan försumlighet måste hon lemna mrs Lorkes tjenst. Han kunde lätt nog ha slagit ihjel sig i ett sådant fall. — Ja ganska lätt, medgaf mr Janson. Kan jag gå upp till hans rum? Mrs Yorke reste sig upp. — Det enda på högra sidan belägna rummet i andra våningen, sade hon. Jag skall straxt komma efter. Finch är der nu. Mr Janson lemnade rummet för att stiga upp för trapporna till andra våningen. Mrs Yorke stannade för att tala med sin man. — Jeg måste höra hvad han tänker om barnet och skall gå upp. Kanhända att du vill följa mig? tillade hon i det hon ej alldeles kunde dölja en anstrykning af förakt i tonen. — Nej, svarade mr Yorke. De kommo kort derefter ner, både mr Janson och mrs Jorke. (Forts.)