Göteborgsposten – 18 juni 1872, sida 1

— Gå till Cuarlotte, käre Leo, sade Finch. Jag skall snart ha gjort ifrån mig Charlotte; ropade hon ut öfver balustraden, se till Leo. Då Finch och skrifvaren slutat inventeringen, begaf sig den förra ner i det lilla rum på undra botten som blifvit förvandladt till barnkammare. I beskrifningen öfver huset var det upptaget såsom skafferi. Charlotte, barupigan, satt der med det yngsta barnet sofvande i sitt knä. — Hvar är Leo? frågade Finch, förkortande hans namn Leopold såsom hon brukade göra. Jag skickade hit honom och befallde er att se efter honom. — Han kom ej, svarade Chorlotte, och den lille höll just på att insomna. Leo ville väl ej komma hit då han hade sin mamma att gå till. — Ni skulle låta honom vara hos sin mamma för alltid, om ni finge råda, för att bespara er allt besvär, sade Finch. Jag är uppledsen vid allt det här flänget och trött som en skjutshäst, Och ni sitter här och gör ingenting med barnet i ert knä! Ni borde ha lagt det ifrån er och skaffat oss litet th. — Skulle jag då ha lagt honom på golfvet? frågade Charlotte. Jag vet ej ännu hvar barnens sängar stå. Flinch gick ut för att söka efter Leo; heunes mödor under dagens lopp och den otrefnad som rådde rundt omkring hade bragt henne i dåligt lynne. Han fanns ej inne och hon gick derföre ut i trädgården. Snart gick ett skri af fasa och förskräckelse från hennes läppar. Det lockade ut hennes matmor, och notariens skrifvare som nyss begifvit sig från stället hörde det äfven och skyndade tillbaka. Leopold Yorke hade träffat på en stege, rest upp den mot husets sida och klättrat upp på den. Han hade fallit ner, stackars barn, omöjligt att veta från hvad höjd, och låg nu känslolös på gräsvallen med ett sår i pannan ur hvilket blodet flöt. Finch upphörde med sina klagorop och lutade sig ner för att taga upp honom. Men mrs Yorke tog honom ifrån