Göteborgsposten – 17 juni 1872, sida 2

Fran Utlandet. Man kan ej nog beklaga hr Thiers sätt alt gå till väga, då han i både tid och otid hotar franska nationalförsamlingen med att afgå från sin befattning, om densamma icke villfar hans önskningar. Han vet mycket vil, att hans afgång skulle för Frankrike kunna framkalla en sådan kris, att nationalförsamlingen icke kan under sakernas närvarande ställning utsätta sig för framkallandet deraf. Derigenom blir hans botelser om afgåvg ett tvång, hvilket måste kännas olidligt för sörsamlingen, som ju icke kan sägas under sådana förhållanden vara fullt fri i siva besluts fattande. Retligheten inom densamma måste derför bli synnerligt stor, och regeringens makt undergräfves småningom, emedan man skall se sig nödsakad att så ordna saker och ting, att man kan göra sig mera oberoende af dessa hotelser. Telegrafen har redan anfört, att Thiers vid frågan om tjenstetidens bestämmande för de värnepligtige ånyo framställde den nu gamla och vana hotelsen. Deputeraden Brunet samt generalerna Guillemant och Charenter hade under lifligt bifall från nationallörsamlingens venster och en del af högern försvarat sitt ändringsförslag om en fyraårig tjenstetid. Amiral Chasseloup-Laubat upprepade såsom sörsvarsutskottets ordförande sina skäl för den 5:äriga tjensten och tillade: Vi vilja alla freden, men vi måste ha en stark armå för alt kunna värja ess mot angrepp. Deputeradena Keller och Lavergne angrepo emellertid med häftighet det framlagda armöförslaget, emedan det skulle leda till systemet att eätta annan man i sitt ställe, ehuru under andra former än bittills. Sedan diskussionen sålunda i flere timmar rört sig fram och tillbaka, och ungefär en fjerdedel af medlemmarne lemnat salen för att begifva sig tillbaka till Paris, besteg Toiers oväntadt talarestolen och förklarade i kraftiga ordalag, att han icke kunde gå in på något af de framställda ändringsförslagen. Etter det han ännu en gång sammantattat sina skäl för en femårig tjenstetid och åter citerat ett yttrande af marskalk Bugeaud, elöt han med orden: Gud bevare mig ifrån att vilja påtvinga församliogen några välgerningar — men om ändringsförslagen bli antagna, kan jag icke återkomma till denna sal. Det är derför att jag känner det ansvar, som hvilar på mig, som jag sasthåller vid min årigt. Skulle jag låta mig tvingas till att bringa till utförande en lag, som enl. min öfvertygelse är dålig? Det vill jag icke göra. Jag känner betydelsen af mina ord och anser mig berättigad att så tala. Situationen är så klar som möjligt. . Deputeraden Kordrel beklagade, att Thiers lät sig alltför mycket ledas al sin personliga öfvertygelse, men hoppades att stämningen skulle följande dag möjligen vara en annan, hvarför han ville töreslå sammanträdets ajournering. Thiers genmälte: Mitt ansvar är olantligt, men församlingens är så ringa som möjligt. (Protester från flera hall.) Mine herrar! Jag har gjort alla de eftergifter, som låta sig förenas med min ställning. I hasven velat beröfva mig rättigheten att utnämna med emmarne af statsrådet, och jag har gitvit efter. Men i dag vill jag icke gifva efter. I sägen: I morgon! — men hvem af oss skulle ha ändrat ökvertygelse till i morgon? Äro vi då barn ?. -Nu uppstod allmän rörelse och förvirring. Man ropade på eammanträdets afslutande. Charenton, Kerdrel och Gambetta begärde förgäfves ordet. Charenton tog tillbaka sitt ändriugsförslag om fyraårig tjenstetid, men en annan deputerad, general Palliöres, upptog det i stället. Gambotta ropade: Repud ikens president har i detta ögonblick försalt oss i en ställning, som är omöjlig ... Fastän Gambetta anstränger s nå lungors hela kraft, är det likväl omöjligt att höra honom under det stigande oväsendet; han lemnar talarestolen, hvarpå flere andra deputerade samtidigt storma den, utan att någon dock kan behålla den. Ordföranden Gråvy uw brast: NMina herrar, dessa scener äro skandalösa — jag tillåter att ställa debattens asslutning under omröstning. Sedan denna besluats, förkastades general Pall res ändringsförslag med 495 röster mot 49. Bland de 59 voro 55 medlemmar af högern och 4 af venstern; en mängd medlemmar af venstern afhöllo sig från att rösta. Thiers var synbarligen upphetsad. Då han lemnade salen, hörde man honom säga: Jag har aldrig gått konungarnes ärenden, jag vill icke heller gå republikanernas. Den annara moderata tidningen Le Temps träder i harnesk mot presidenten och utbrister: Och detta H ————i— c — — —