Göteborgsposten – 15 juni 1872, sida 1

2 DS Veckokrönika. I sjönöd, nattstycke med månskensbelysning. — Grefven och kocken, pariserskizz. — Ny Elfsborgs restauration. — En vink åt ångslupsbolaget. — Japanesarne på Nya Teatern. — Från Musei tafvelgalleri. — Parveny-pulver. — Anekdot. Klockan slog 12 i Carl Johans kyrktorn, spöktimman var inne, vinden suckade och jämrade sig i tackel och tåg och liksom gripna af ångest tryckte sig fartygen tätt intill hvarandra under det att ankarkettingarne gnisslade som afgrundsandar dernere i djupet. Ur sönderslitna skyar tittade månen blek och glåmig ner från himlahvaltvet, han var full, den nattsölaren, derföre såg han så generad ut... Lätta dimmor höjde sig öfver vattenytan och sväfvade framåt, liknande små sjöjungfrur, hvilka höjde sina hvita armar ur djupet för att locka ditner de fagra menniskobarnen. Allt var eljest tyst på rivieret, endast vinden vakade och sjöng sin oroliga vaggsång för de svallande vågorna... långt på afstånd hördes ett doft skall, det var en gårdvar på Nya Varfvet, som skällde på månen. Förtretad häröfver drog denne molnslöjan omkring sina fylliga kinder och försvann i det innersta af sin himmelska paulun. Nu vardt det mörkt och skumt kring land och vatten... ett ensamt ljus tindrade från en skuta långt ute på rivieret; nu slocknade det och försvann... vinden tilltog i styrka, fartygen tryckte sina bogar mot hvarandra, kraftigt som ett par gladiatorer på arenan, hvisslande och pipande for stormilen öfver master och rår... då hördes plöteligt ett jämmerskri ... ett till ...och så ännu ett...! Det lät nästan som ett barns späda röst... Hvad var detta? Tilldrog sig i närheten måhända ett af dessa gräsliga brott för hvilka tanken bäfvande ryser tillbaka, som döfvar barmhertighetskänslan i till och med modrens bröst och sänker henne i grymhet och raseri långt under de oskäliga djuren? Der i båten derborta, reste sig icke der en qvinlig varelse med dödsbleka anletsdrag, med det mörka håret hemskt svallande kring axlar och barm ... dröp der icke blod från hennes mot höjden liksom anklagande sträckta händer ...? Inbillning ... det var morgondimmorna som läto den uppskrämda fantasien bilda den hemska skuggbilden. Ånnu ett skri, mera genomträngande, mera hjertskärande än de förra, så starkt att månen vaknade ur sin slummer, drog nattmössan från öronen och nyfiket tittade fram mellan sina sparlakan ... Hvad såg han? Jo, der nere i de svallande vågorna såg han en lefvande varelse kämpa för sitt lif, hörde han dess jämmerskri tränga genom vindens och böljornas sorl... det var en späd, nästan barnslig gestalt som brottades med sjöarne ... dess rosenfärgade anlete hölls högt uppe öfver vågen... en månstråle speglade sig i en tår i dess öga och små vattenstrålar sprutade ur dess näsborrar, alldeles som på fontänen i Trädgården... då och då trängde en förtviflans suck ur det lilla bröstet som ännu oförtrutet klöf vågen, men det var icke längre ett skri... det var en sakta qvidan, en sådan till hvilken en förtviflad moder med ängslan lyssnar, då hennes älskling i plågor vrider fig på sjukbädden i nattens långa timmar ... Kommer då ingen den stackars varelsen till hjelp, finnes då ingen, som röres af hans bittra klagan, ingen som vill stöta en räddningens båt från land för att ur djupet rädda ett litet lif, som nu för visso hänger på en tråd...? Se nu börjar det lilla hutvudet att sjunka ned mot vattenbrynet... de små ögonlocken slutas, ett enda sista förtviflans skri juder ännu en gång i natten... Räddare, räddare, hvi dröjer du? IIvad å de, som piper derute på elfven, månn tro: yttrade i samma stund en mansperson på Skeppsbron till en annan. Vete fan, de låter änna som en barnonge sullet i, blir det på äkta infödingsidiom afgifna svaret. — Ett barn? Och det kan ni stå här och säja så lugnt, finns här då ingen båt... kom med, vi måste söka rädda den arma varelsen ... — Nännemän, för tusan böflar, ja e tvongen att vänta på exelänsen... han kan vara här i rykande rappet... För resten hör man icke af ongen länger ... — Den andre mannon har emellertid icke lyssnat till slutet af denna egoistiskt-filosofiska barang, han har träffat på en kamrat, de ha fått teg i en båt, utan att förlora en sekund rott ut på elfven och ha lyckats komma fram till det sjunkande föremålet just som detsamma är på väg att för alltid försvinna i djupet... Stor är de båda räddarnes glädje, ty då de lyfta den lilla afsvimmade varelsen ur vattnet känna de att dess hjerta ännu slår... i detsamma träder månen, nu alldeles utom sig af nyfikenhet, i all sin glans fram på fästet och belyser fullkomligt den nattliga scenen... de båda männen i båten kunna nu närmare urskilja dragen på den de räddat... de blicka dit... deras ögon få plötsligt ett bestört, stirrande uttryck, slutligen mötas deras blickar, dragen i deras anlete anta ett alltmer komiskt uttryck och slutligen utbrista de båda i ett våldsamt gapskratt... Ett gapskratt invid en halfdöd varelses drypande lekamen... vi vill ha förklaring på denna gåta? Nåväl.., här bar ni den... i form af en anvons i stadens morgontidning: Tillvarataget. En liten gris är sistl. Lördags natt tillvaratagen simmande i elfven och kan på beskrifning återfås etc. etc. JII OAO 2 . VITA 91