Göteborgsposten – 13 juni 1872, sida 2

stannar här! Dessa städer på kontinenten äro ej passande platser för miss Sexonbury. — Hon stannar qvar för Henrys förkofran i franskan, sade Maria. — Och för att han skall vinna färdighet i språkets talande skickar hon honom till en skola der det finnes dussintals af engelska pojkar, sado mr Yorke. På återvägen blefvo de skilda från mr Yorke och äfven från tjenarne. Då Maria och Henry passerade genom de gamla befästade hamnportarne, kommo tre eller fyra gossar, alla äldre än Henry, fram för att hålla en öfverläggning med honom. Den tycktes framkalla en ifrig längtan hos honom, ty han vände sig mot sin halfsyster med rodnande ansigte och strålande ögon. — Maria, får jag fara ut och fiska? — Fiska, nej! Då skulle mamma bli sjuk af ängelan. Du vet att hon aldrig tillåter dig att komma nära vattnet utan tillsyn. — Det är ingen fara, miss Saxonbury, yttrade en af inbjudarne, en gosse om femton eller sexton år. Vi fara uppåt kanalen i en båt, blott ett litet stycke, och gå sedan i land för att fiska. Ingon skada kan drabba honom; vi äro vana att manövrera båtar och skola taga proviant med oss. Vi ämna bli ute hela dagen. — Jag kan omöjligen tillåta honom utt gå med, svarade Maria. Han kan bedja sin mamma om lof ifall han vill; men jag är säker på att det ingonting tjenar till. — Det är då bra skamligt, utbrast Henry, att jag aldrig kan få göra någonting som jag tycker om. Vänta bara till jag blir stor! Han gick butter vid sin systers sida till dess de hunno in på gatorna. Då de passerade förbi skolan, gingo några gossar in genom porten och den gamla kyrkklockan litet längre bort slog nio. — Nu skall jag gå in i skolan, sade Henry. — Prat, invände Maria. Du har ju ej fått din frukost.