Göteborgsposten – 13 juni 1872, sida 1

tretio är gammal, med märkvärdigt hvita tänder som han visade allt för mycket. Utan att märka honom, vände sig miss Saxonbury mot ändan af brohufvudet för att fortsätta vägen dit. Det var svårt nog att tränga sig fram genom folkmassan, men Henry Yorke gjorde bruk af sina fötter och sina armbågar mer än nödigt var. — Harry, om du uppför dig så opassande, om du kouffar personer onödigtris, skall jag skicka John hem med dig. — Det gör du icke. Jag skulle då hoppa ner från brohufvudet och komma hem genomvåt för att skaffa dig bannor af mamma. Du vet att du ej dikterar några lagar för mig. — Se så, var nu snäll gosse. — Säg, Elisabeth, önskar du ej att du finge segla ut med mr Janson? Det var en samvetsfråga som han i all oskuld fram ställde. Och mannen som följde straxt efter såg hennes hals blef eldröd. — Jag skulle önska det, fortfor Harry. Tänk så roligt det skall vara att segla ute på det stora, stora hafvet. Jag skall bli sjöman då jag blir stor. — Roligt att segla på det stora hutvet ja! svarado miss Saxonbury. Minns du ej huru sjuk du var blott ja den lilla vägen häremellan och London? — Det var den otäcka ångbåten som gjorde mig sjuk. Nej riktig sjöman skall jag bli, Maria, och jag skall föra en hel mängd saker hem till dig från främmande länder. Mamma tror att jag endast säger så för att skrämma henne, då jag vill ha någonting som hon ej vill gifva mig. Men sjöman skall jag bli, och när jag kommer hem efter min första resa till Afrika skall jag ha med mig en markatta åt dig. Hvarje fotsbredd af brohufvudet i närheten af dess ända var ett omtvistadt område, ty härifrån hade man bästa utsigten. Hafvet var lugnt, vinden lätt, en ofantlig mängd båtar var redan ute. Miss Saxonbury sträfvade