Göteborgsposten – 13 juni 1872, sida 1

— — —— —— — Ilalfra etaden var der för att bevittna affärden, och folket trängdes på brohufvudet och höjderna. Det var en imposant anblick. Fartyg efter fartyg seglade för svällande segel ut ur hamnen, och hvart och ett erhöll högljudda hurrarop från hundratals röster. MHustrur, mödrar, systrar och små barn fyllde brohufvudet för att önska god lycka och säga sitt sista farväl åt sina anförvandter bland besättningarna. Det var i synnerhet ett fartyg som ådrog sig uppmärksamhet för sitt prydliga yttre. En solbränd gosse i fiskarebatt och röd flanellskjorta satt på bogsprötet grinande. — Här kommer Golfströmmen, ropade en af åskådarne. Se, hon har tagit unga Paul om bord! tillade han då han fick se gossens ansigte. Besättningen på Marieblomman ville ej taga honom. — Hvarför icke? — Han har varit på tre olika fartyg under de sista åren och blifvit bortkörd från dem alla tre. En värre sjömanspojko har aldrig varit om bord på ett fartyg än denne Paul; han är full af ondt och elakhet. Golfströmmen måste ha varit i stort behof af arbetskrafter, då den tagit honom med. På brobufvudet tillsammans med Henry Yorke och en kammarjungfru samt en betjent befann sig miss Ssxonbury. Golfströmmen kom framglidande och på dess däck stod klädd i en prydlig sjömansdrägt och vackrare än någonsin mr Janson. Han såg på henne med tillkämpadt lugn och höjde på hatten till afsked. Hon glomde för ott ögonblick sitt beslut; hennes ögon drogos längtande till honom och tårarne glänste i dem då hon hviftade med näsduken till svar på hans afskedshelsning. Ännu en gång tog han af sig hatten och bugade sig. En gentleman stod något bakom miss Saxonbury. Han hade sett de tecken till sinnesrörelse som visat sig hos henne, och hans läppar skildes med ett trotsigt uttryck. Han var en stor och kraftfullt bygd man omkring