Göteborgsposten – 12 juni 1872, sida 1

fras äro ute på alla möjliga skälmstyeken. Men gossen hade derjemte beundransvärda egenskaper, som under det bortklemingssystem hans mor iakttog mot honom ej fingo tillfälle att träda i dagen. Han ver hennes stolthet och förnöjelse, men en plåga för hvar och en annan. På senare tiden hade han fått en nyck att kalla sin halfsyster (ifall man kan gifva henne denna benämning) vid hennes andra namn Elisabeth. Han upptäckte att hon ej tyckte om det, och just derföre gjorde han det. Lady Saxonbury begagnade emellanåt samma benämniog. Naria kände sig öfvertygad om att hon gjorde det för att behaga Henry och förarga henne sjelf. Ej förr voro de utkomna än Henry lyckades befria sig från sin mors tag, och hon hade det nöjet stt se honom rusa tillbaka igen, in bland den hop som trängdes för att komma in, samt inom ett ögonblick försvinna. — Se så, yttrade lady Saxonbury, han har glidit undan alldeles som en ål! Hvad skall jag göra för att få tag i honom? Vänta här, Maria. — Therese, sade mrs Janson som sett och hört denna ecen, gå hem och laga supn i ordning. Om mr Edward skulle vara hemma, så säg honom att jag snart skall vara tillbaka. Therdse gick, och miss Saxonbury som dragit sig något afsides fann sig plötsligt tilltalad. — Ni är Maria Elisabeth Saxonbury? — Ja, svarade hon förvånad öfver en såden förtrolighet från en främling. — Jag kände er så fortjjag fick se er. Jag hörde att miss Saxonbury skulle ega en sällsynt skönhet och ofta har jag ej sett en skönhet som kan täfla med den jag ser nu. Om den skall bevisa sig lika förderflig för andra som den visat sig för mig, hade det varit bättre för er om ni varit ett mönster af vanskaplighet. — Jag förstår er ej, sade miss Saxonbury högdraget. Jag känner er ej. (Forts.)