Göteborgsposten – 11 juni 1872, sida 1

de blå band som höllo tillsammans hennes armspetsar vid handlofven, hennes ögon voro sänkta mot golfvet. — Hvarföre behöfver ni resa så snart? frågade hon till svar på ett yttrande af honom att han skulle resa i i slutet af veckan. 2 Fj snart! upprepade mr Janson. Jag kom hit på ott. besök som ej skulle räcka en vecka, och jag har nu varit här mer än sex veckor. Jag önskar att jag kunde stanna, tillade han i lägre och mera passionerad ton. Jag önskar att jag kunde stanna för alltid. — Ni har varit till så stor nytta för mamma, svarade Maria efter en paus. — Kunde jag ha varit till ständig nytta för henne, skulle jag ha varit bättre belåten dermed, miss Saxonbury. — Tror ni på samma sätt som andra, att sjukdomen skall räcka i många år — att hon kanhända aldrig skoll bli frisk? . — Jag har sagt min mening till sir Arthur, svarade mr. Janson efter en nästan omärklig tvekan. Han kunde ej säga till Maria: Långt ifrån att hon någonsin blir återställd, fruktar jag att hon ej har mer än några veckor qvar att lefva. — —Det kommer att bli en kännbar förändrivg för mig, mitt förestående trägna arbete i Paris efter denna angenäma tid af — af sysslolöshet, återtog han. Maria lekte, mera tankspridd än förut såsom det tycktes, med sina blå band. — Reser ni till Paris direkte då ni lemnat Saxonbury? — Jag kommer under vägen att stanna en vecka hos min mor. Maria blickade upp. — Er mor? Jag tror ej att jag hört er nämna henne. Hvar bor hon? — På Frankrikes kust. I en af de sjöstäder som stå i direkt ångbåtsförbindelse med England. Hon har