Göteborgsposten – 11 juni 1872, sida 1

voro föga om ens något bättre än Rabys, ingaf henne en föreställning om att han var en öfverlägsen person. Detta skedde dock ingalunda med afsigt; få personer tyckte mindre om att framhålla sina egna förtjenster eller låta sig synas vara hvad de icke voro än Edvard Janson. Hans frimodiga och öppna språk, hans lediga och fullkomligt verldsvana sätt bidrogo till det intryck Maria fick om honom. Hvem eller hvad han var frågade Maria Saxonbury icke efter; hon hade aldrig brukat besvära sig med att framställa sådana frågor då ett sällskap behagade henne; hon hängaf sig helt och hållet åt det nöje hon erfor af sammanvaron med honom, och — innan hon visste ordet af, innan hon ens hunnit egna en tanke åt faran, hade hon lärt att älska rar Janson. Men ej förr än han lärt älska henne. Hvarje ton i hans röst, hvarje blick ur hans öga, hvarje tryckning af hans hand uppenbarade hemligheten. Ej ett ord om kärlek blef yttradt dem emellan; ej ett ord skulle kanhända komma att yttras; men hjertat har sitt eget språk som ej har behof af vanliga ord, och de hade funnit sättet att nyttja det. Egnade någondera en tanke åt framtiden? Sannolikt icke. Den närvarande lyckan var alldeles tillräcklig för den närvarande stunden. Hado mr Janson brytt sig om att på ett förståndigt sätt tänka öfver denna oundvikliga framtid, skulle den ha förefallit honom mörk nog. Att tänka sig en förening med miss Saxonbury skulle ha varit i högsta grad förmätet, och miss Saxonbury å sin sida skulle ha ansett det som en stor olycka — nej som en skam — att gifta sig med en person som stod så långt under henne på samhällstrappan. Den angenäma sammanvaron blef också snart bragt till ett slut. De befunno sig i tafvelgalleriet en kulen dag i Februari; Louisa och Fanny Ashton höllo på att leka med en boll i andra ändan af rummet. Maria satt på en af de med karmosinrödt sammet öfverdragna bänkarne, och mr Janson stod nära henne. Hon lekte med