Göteborgsposten – 11 juni 1872, sida 1

bott der alltsedan min far dog. Som hon är katolik och och har små inkomster, tycker hon att platsen anstår henne. Dessa ord öfrerraskade Maria något. — Ni är ju ej katolik? sade hon i det hon erinrade sig att han om Söndagarne bevistat gudstjensten i sällskap med familjen. — Nej, jag blef uppfostrad i min fars trosbekännelso. Hade det funnits döttrar, skulle de ha blifvit uppfostrade i min mors tro. — Er far var krigare, har jag ju hört er säga? — Krigare och gentleman, svarade mr Janson med en viss stolthet. Men han var fattig och befordran gick långsamt för honom, Han hade ej ens vunnit sina majorsepåletter då han blef dödad. — Hvarföre gick ni ej in i armön? — Min mor satte sig deremot. Hon fick utan tvifvel afsky för yrket genom min fars öde. — Jag tror att jag skulle ha blifvit hvad som helst snarare än läkare, anmärkte Maria, i det hon häftigare ryckte i sina band. — Verkligen? Men jag tycker om yrket. Jag valde det. Min mor önskade att jag skulle studera juridik, men jag tyckte ej om det. Jag har hvarken anlag eller böjelse för det yrket. — Jag skulle ha valt det, sade Maria. Tänk på hvilka ärofulla platser som stå öppna för en lagkarl. — Man kan äfven i vårt yrke vinna ära, sade han: ära och rykte. Det är en möjlighet som står äfven mig öppen, ehuru jag knappt tror att jag hyser någon särdeles stor ärelystnad. Det sannolika är, tillade han skrattande, att jag kommer att slå mig ner någonstädes på landet och i egen kärra, dragen af egen häst, fara kors och tvärs i församlingen på sjukbesök. — Se så nu har det gått upp! Miss Saxonbury hade ryckt sina ärmband litet för långt; en obetydlig händelse, den der knappt kunde ut