Göteborgsposten – 10 juni 1872, sida 2

Lady Saxonbury som led af en inre åkomma satt tillbakalutad i en fåtölj midt emot Maria. Mrs Ashton, som alltid hade något att göra för den ena eller andra af sina små, satt vid bordet emellan dem arbetande med spetsarne till en liten mössa. — Har du hört nyheten angående mr Raby, mamma? frågade hon plötsligt. — Din far omtalade den för mig, svarade lady Saxonbury. IIvad den der lungsoten är för en bedrötlig sjukdom! Men den måste ha angripit mr Raby plötsligt. Han var ej sjuk då han var här. — Mycket plötsligt, svarade mrs Ashton. — Han såg också ovanligt klen ut. Jag brukade alltid säga det till Maris. Men hvem kan det vara? Dessa sista ord yttrades med anledning af vissa tecken till en främmande persons ankomst som läto förnimma sig. Ljudet af vagoshjul hade nyss hörts, och klockan i förstugan ringde nu. Men ingen visade sig och saken föll ur deras minne. Tiden gick tills den vanliga timman för thedrickningen inföll, och thået stod på bordet i afbidan på sir Arthurs ankomst. Som han aldrig brukade sitta länge qvar vid sitt vin, undrade lady Saxonbury hvad som kunde hålla honom qvar i matsalen. — Det är möjligt att han, trött efter resan, fallit i sömn, sade hon plötsligt. Gå och se efter, Maria. Maria reste sig utan att svara och begat sig till matsalen samt yttrade då hon inträdde i den: — Pappa, kommer du ej in och dricker thö? Vi ha undrat — Der slutnde hon. Bredvid sir Arthur satt en gentleman, en främling för Maria. Han reste sig upp och stod med ansigtet vändt mot henne. En ung man med ett märkvärdigt tilldragande ansigtsuttryck och ledigt sätt. Sir Arthur reste sig äfven upp. — Min dotter, miss Saxonbary, mr Janson.