Göteborgsposten – 10 juni 1872, sida 2

ej så mycket i otålighet som i sorg hon rörde denna vackra fot. Lifvet förekom henne mycket sorgligt denna afton; liksom om det ej skulle ha någon framtid. För on sak h.de hon blifvit förtretad, nemligen deröfver att Arthur Vorko ej kommit, Han skulle hu tillbragt julen på Saxonbury, han skulle denna samma dag ha varit hos dem; men ett bref som underrättade om att hans mor blifvit allvarsamt sjuk kom i stället. Meria tyckte rätt mycket om Arthur Yorke; tillräckligt mycket för att bli ledsen öfver att han ej kom., Men hon älskade honom ej. IIon älskade ej Arthur Yorko mer än hon älskat mr Raby. Det är en nyckfull passion, kärleken, en passion som ej kommer på befallning; kanhända just den omständigheten, att man gifvit Maria vinkar om att hon var bestämd till mr Yorkes hustru, hade hållit kärleken på afstånd. Sir Arthur Saxonbury hade aldrig sagt till Maria: Jag önskar att du blir Arthur Vorkees hustru. Lady Saxonbury hade uldrig sagt det. Aldra minst hade mr Vorko sjelf sugt det. Och dock visste Maria fullkomligt säkert att det var den bestämmelse man hade i beredskap åt henne. Sir Arthur Saxonbury önskade det; det var ej riugaste tvifvel om att mr Yorke önskado det; men ingendera af dem hade talat rent ut med Maria om saken. Hon var mycket ung och sir Arthur, som ej för hela verlden skulle ha velat genomdrifva ett sådant förslag mot hennes böjelse, hade till mr Yorke uttryckt sin önskan att denne ej skulle tala med henne rörande detta ämne ännu så länge. Cir henne törst tid att fatta tycke för er, sade han. Och rådet var godt. Men planen hade på något sätt danstat ut och Maria kände den lika vil som de sjelfva. I verkligheten rådde ett slogs tyst öfverenskommeise mellan henne och mr Yorke. Hon var nöjd med att tänka sig sannolikheten af att hon förr eller senare skulle bli mrs Yorke och lät honom emellertid erfara sitt koketteri och sina nycker på samma sätt som hon visade dem för andra, säker på sin egen makt.