Göteborgsposten – 10 juni 1872, sida 1

väntade död. Mrs Ashton uttryckte sin sorg och sin förvåning. Maris sade ingenting, men hennes ansigte sänktes och en brännande rodnad öfvergöt det. Sir Artbur såg allvarligt på henne. Hennes hufvud sänktes ännu djupare. — Man har till mig framkastat en vink om att du skulle ha lekt med hans känslor, sade han i strängt förebrående ton. Låt mig säga dig, Marie, att den fåfänga vanan att uppmuntra en persons beundran, af hvilken man ej på grund af någon laglig förbindelse har eller kan få rättighet att mottaga den, alltid leder till ondt. Ingen rättsinnig flicka borde nedlåta sig dertill. — Jag tyckte att Maria talade väl mycket med unge Raby, anmärkte mrs Ashton. Hade han tillhört vår egen klass, skulle jag ha trädt emellan; men jag visste att hon ej kunde mena allvarsamt. Han var endast en målare. — Hon dödade honom, var sir Arthurs betydelsefulla svar. Maria Saxonbury brast i tårar. Sir Arthur sade ingenting mera. Han torde ha tänkt att det låg i den qvinnliga naturen att tillfoga sådana sår, och att det tillhörde männen att fördraga dem. Han visste ej i hvad grad Rabys egen, för alla intryck lätt emottagliga natur kunde ha varit felaktig eller om Maria i koketteri eller fåfänga på ett oförsvarligt sätt lekt med hans känslor. Det båtade till ingenting att nu anställa någon undersökning rörande den saken; det skedda kunde ej bli ogjordt, ej heller kunde Raby återkallas till lifvet. En sak var obestridlig, att skön såsom Maria Raby varit i fordna dagar, skön var Maria Saxonbury nu. Det är omöjligt för somliga män att vara i närheten af sådan skönhet och ej en gång i deras lif lida deraf. Maria hade, förargad på sig sjelf öfver sitt känsloutbrott, torkat bort sina tårar lika hastigt som de kommit. Sir Arthur kastade då och då en blick på henne öfver bordet. — När dog mr Raby? frågade mrs Ashton. — Jag vet ej om han ännu är död, svarade sir Arthur