Göteborgsposten – 10 juni 1872, sida 1

bädd, ensam. Fastän han var nära döden, lyste en hektisk rodnad upp hans bleka kinder vid åsynen af hennes far. Sir Arthur, obeskrifligt upprörd, satte sig ner vid sängen och fattade hans stackars fuktiga hand. — Huru kan ni ha råkat i detta tillstånd? frågade han. — Jag tror att det varit ärftligt, mumlade Raby. Min mor dog i en dylik sjukdom. — Ni har haft den bästa läkarehjelp, hoppas jag? Raby skakade på hufvudet. — En medicine studerande som jag känner kommer hit ibland. Jag kunde ej tillkalla någon skicklig läkare, ty jag hade ingenting att betala honom med. — Ack, min stackars gosse! utbrast sir Arthur i en ton af ångest under det han lutade sig öfver honom, hvarföre lät ni ej mig veta detta? Halfva min börs skulle ha tillhört er, för er mors skull. — All läkarehjelp i England skulle ej ha gagnat mig, sade den unge mannen allverligt. Sir Arthur, det är bäst som det är, ty jag går till henne. Hon har väntat på mig alla dessa år. Hon sade mig att min lott ej skulle bli lycklig. Men det skall snart vara öfverståndet nu, tillade han i det hans röst blef allt svagsre; jordiska lidanden af alla slag ha nu inom kort försvunnit. Sällsamma tankar genomforo sir Arthur Saxonbury på återvägen. Om ett svårt slag för Rabys känslor verkligen varit anledningen till att han fallit i en sjukdom som skulle sluta med döden, och detta slag blifvit utdeladt af Maria Saxonbury, huru liknade ej allt detta en vedergällning för det hårda slag Maria Raby tillfogat honom ! Hen var en stark man och hade burit det, men det hade qvarlemnat mera varaktiga spår i hans hjerta än han låtit verlden veta. Sir Arthur öfverlemnade sig länge åt dessa tankar, men försökte derefter jaga bort dem såsom oangenäma och otillfredsställande. På Julaftonen återvände han till Saxonbury. Efter middagen, då blott hans tvenne döttrar suto med honom qvar vid bordet, omtalade han för dem artisten Rabys