Göteborgsposten – 10 juni 1872, sida 1

Han var vid lif då jag lemnade London dan; men det var visst att hen ej skulle hålla ut länge. — Såg du honom, pappa? fortfor mrs Ashton. — Jag såg honom flera gånger. Jag — — Du tycktes vara mycket intresserad för den unge mannen, pappa, afbröt mrs Ashton. — Jag hyste verkligen intresse för honom, svarade sir Arthur lugnt. Jag betraktade honom som en öfverligsen person. — Öfverlägsen! upprepade mrs Ashton i en något föraktlig ton. — Ja, enligt min åsigt. Jag bugar mig för geniet; jag respekterar olyckan: Raby Raby var rik i båda dessa afseenden. Hade han lefvat skulle jag ha gjort någonting för honom; såsom det var har jag ej kunnat uträtta mer för honom än att jag gjorde hans dödsbädd litet mera komfortabel än den utan min mellankomst skulle ha varit. — Lider han mycket? — Jag hoppas att han ej må göra det. Jag inbjöd mr Janson att komma hit på ett par dagar, då allt var förbi, och lemna underrättelse om hans sista stunder. — Hvem är mr Janson, pappa? — En vän till mr Raby. En ung läkare, som vårit mycket hos honom under hans sjukdom, visat sig mycket god och uppmärksam mot honom. En glad, gentlemanlik, angenäm ung man, tillade sir Arthur med värma. — Pappa, du visar ett stort tycke för unga min! — Möjligt, Louisa. Den omständighetea att jag ej har några egna söner torde vara anledningen dertill. Det är dock ej ofta man träffar på en så behaglig ung man som mr Janson. — Är han en gentleman ? — Du menar till börden? Jag har aldrig frågat honom derom. Han är en gentleman till sinnelog och sätt, det är nog för mig. Du har alltid varit för mycket granntyckt Louisa. .