Göteborgsposten – 8 juni 1872, sida 1

att lagga i hög, som man sager, att icke j blott samla skatter utan äfven gömma på dem. Vid gamle kungens död funnos också två stora, hvälfda rum på Stockholms slott så uppfyllda med silfvertackor att man dörren näppeligen upplåta kunde. Dessa högst intressanta kammare kallades Eskils gemak, och dem ha vi nog hört talas om i vår glada barndom, då vi pluggade i oss salig gubben Ekelunds llilla. Men få af oss känna kanske till, hvarifrån den mystiska beoämningen härleder sig. Månne från den helige Eskil, som stenades på den plats, der Eskilstuna kyrka ru står eller från den mäktige erkebiskop Eskil i Lund, som af kardinalen Nikolaus Albanensis för första gången erhöll titeln af svenska kyrkans primas, en titel som Lunda-erkebiskopen sedermera i ett par hundra år behöll till stor grämelse för sin lika högt uppsatte konfrater i Upsala? Visst icke, hvilka slags får dessa båda heliga män under sin lifstid haft att syssla med, med kung Göstas silfver-tackor hade de aldrig haft någonting att beställa . . . Nej, benämningen Eskils gemak härledde sig helt enkelt från den i hela landet för sina rikedomar allmänt bekante riddaren Eskil Isaaksson, hvars afkomlingar ännu i dag fortlefva i friherrliga ätten Banr. Han var riksråd och herre till Wengarn, Skodenäs och Lindö samt befryndad med 3:ne ätter, hvilkas medlemmar ledt svenska folkets öden: Bonde (Carl VIII), Sture samt Wasa, i det han var kung Göstas mors morfar. Vid sin död hade han lefvat under fyra konungar: Erik XIII, Christoffer af Baiern, Carl VIII och Christian I samt en riksföreståndare: Sten Sture den äldre. Herr Eskil, som i 40 år innehade riksrådsvärdigheten, inkom ofta för embetssysslor från sitt gods Wengarn till hufvudstaden och brukade då alltid ta in på Stockholms slott, der han alltid ansågs som en hedersgäst och hade ett par egna rum stående för sin räkning. Dessa kallades sedermera herr Eskils gemak och det var just dem Gustaf Wasa, vorden konung, af pietet för sin gamle frändes aktade minne utsåg till sin skattkammare. Och det såg ut som om den gamle rike, men sparsamme, stränge, men rättrådige riddarens anda hvilade öfver dotterdottersonens kolossala kassaskrin, ty silfverfloden derinom steg alltjemt, ryktet om densamma gick ut öfver landet och hade det goda med sig, att nästan hvarje förmögen bonde, vid sin död, testamenterade till konungens silfvergemak några marker af den dyrbara metallen. Men knappt hade den gamle kungen fått luta sitt hvita hufvud till ro, förrän hans efterträdare, den sedermera så djupt olycklige Erik XIV, började lefva om med silfret i Eskils gemak och detta till den grad hårdhändt, att snart icke ett lod fanns qvar af hela herrligheten . .. Sedan den tiden har det heller icke blifvit några andra Eskils gemak på Stockholms slott, men det kan också vara onödigt, ty som vi i början af denna lärda afhandling togo oss friheten utbrista: tiderna förändras, och lika trefligt som våra förfäder hade af att höra talas om alla herrligheterna i kung Göstas silfvergemak, lika förbålt intressant bör det vara för oss att, som häromdagen, läsa en notis af följande lydelse: Prins Oscar gjorde i förgår ett ganska långvarigt besök iriksbanken, dervid han, ledsagad utaf några af bankens fullmäktige, tog bankens särskilda lokaler, dess sedelhvalf och underjordiska förvaringsrum för myntadt och omyntadt guld och silfver i ögonsigte, äfvensom gjorde sig underrättad om göromålen å de olika afdelningarne. Ty riksbankens underjordiska förvaringsrum för myntadt och omyntadt guld och silfver det är ju vår tids Eskilsgemak, hvilka icke gerna kunna vara tomma eftersom Åprinsen sjelf undersökt dem — oaktadt det för honom liksom för alla andra heter se, men inte röra — och slutligen, kanske det intressantaste at allt, att Ånäst den högste i riket gjort sig underrättad om göromålenå de olika afdelningarne, hvari en sangviniker kan förledas att skåda gryningen till en förenkling af vårt lika dyra som trögt arbetande embetsmanna-maskineri. Sommaren har gjort sitt intåg med Thors bockar för sin vagu och den som under den förflutna veckan varit nog oförsigtig att på morgonen ge sig ut utan paraply, har nästan kunnat vara säker om att bli genomblöt innan middagen. Tack vare denna drifhusväderlek eger naturen emellertid nu en så saftig och intagande sägring att man knappast kan tro sig bygga och bo högt uppe i den kalla Norden. Allraminst borde man behöfva att resa utom Sverige för att njuta af de herrligaste naturscenerier — och ändå huru många äro icke de som just vid den här tiden hasta att i utlandets stora städer under tropisk hetta, dam och evigt enabanda, tomma förströelser bortslösa summor, för hvilka de inom det anspråkslösa Sveriges landamären skulle ba kunnat tillbringa oförgätliga stunder, uppfriskande för kroppen, bildande för själen! . Sistl. Onsdags morgon vid 5:tiden ångade Kronprindsesse Louise bort till Kristiania med det värderade dramatiska sällskap, som under nära ett halft år å Nya Teatern utgjort vår fröjd och vår gamwan. Den uppriktiga saknad, hvilken nu, som vid föregående dy