Göteborgsposten – 7 juni 1872, sida 2

bruken i det vanliga lifvet, som för visso eger mera af himlen än af jorden. Han stod der och närde en hoppets vision — en bedräglig; glödande vision. Han såg sig ej sådan han var utan sådan han skulle bli — den ärorike målaren för hvars geni alla menniskor skulle böja sig. Säkert fanns ej någon oöfverstiglig mur mellan den beundrade målaren och sir Arthur Saxbnburys dotter! Ack hvilket olyckligt slut fick ej den osannolika dröm som han tillät sig nära! ytterligare tre eller fyra veckor af ljuf villfarelse, och derefter blef den på ett grymt sätt afbruten. Mr Yorke, en slägting till sir Arthur och den närmaste arfvingen till en del af hans gods, anlände till Saxonbury. Han hade blifvit kallad Arthur Mair efter sir Arthur. Raby Verner kände igen honom, ty de hade förr en gång varit tillsammans, men han hade sedan ej återkallat honom för sitt minne och hade aldrig kännt honom såsom sir Arthur Saxonburys slägting. Han var en stor, stark, vacker ung man; men innan han varit två dagar på Saxonbury nådde ett rykte eller en misstanke (Raby visste i sine upprörda känslor knappt hvilketdera) målaren, att hans besök gällde Maria, att hon var tillämnad hustru åt sin kusin. Samma afton blef sanningen klar för Raby. De suto i salongen, hela familjen, då Maria steg ut på terrassen och artisten följde henne. Soart blef Arthur Yorke varse att de gingo arm i arm tillsammans ute på terrassen. Han steg äfven ut. — Tack, min herre, sade han till Raby med förkrossande artighet, i det han drog bort Marias arm och lade den mot sin egen, jag skall ledsaga miss Saxonbury om hon önskar promenera. Han aflägsnade sig med henne och Raby gick med sänkt hufvud och förkrossadt hjerta ned för terrasstrapporna. Han smög sig utefter terrassens höga mur — för att dölja sig och sina sårade känslor. Denna handling. dessa ord af mr Yorke hade blott allt för tydligt förrådt hans intresse för Maria. Han hann till ändan af terras