Göteborgsposten – 7 juni 1872, sida 2

sen och fann att de hade stannat der, alldeles uppöfver henom. Han fick höra än värre ord nu, och han kunde ej förmå sig att gå derifrån. — Du hade ingen anledning dertill — du hade ej rättighet att göra det, sade Maria i harmsen ton. Om jag också gick arm i arm med honom, hade han väl ej ätit upp mig för det. — Förlåt mig, Maria, men jag är den bäste domaren i detta sall. Raby har en gång innehaft en gentlemans ställning, men omständigheterna ha sööändrats för honom sedan dess. — Snick snack? sade miss Saxonburg. Han är pappas gäst och lika god som du. En gentleman förr, en gentleman uu och för alltid. — Jag säger ej att han icke är någon gentleman. Men han innehar ej längre en gentlemans ställning. — Han har blifvit född och uppfostrad till en gentleman; han skall alltid förblifva en sådan, lika väl som du sjelf, vidhöll Maria. — Nå väl, jag bryr mig ej om att göra min mening gällande i detta fall. Men det är ej angenämt för mig att se dig gå och tala så förtroligt med honom. — Säg så godt på en gång att du är svartsjuk, Arthur. Om du tror att du skall kontrollera mig, så kan jag säga dig — — Arthur! Stig in ett ögonblick. Det var sir Arthur Laxonburys röst, Maria afbröt sitt tal, och mr Yorke begaf sig med motvilja in i salongen. Raby rusade i ögonblickets ifver upp för trapporna och skrämde henne genom sitt plötsliga uppträdande, — Miss Saxonpury! vill ni svara mig? — Förlåt mig, sade han med flämtande andedrägt i det han lade sin hand på hennes arm — förlåt mig att jag måste göra er denna fråga! Har Arthur Yorke rättighet att taga er ifrån mig, såsom han gjorde nyss? — Naturligtvis har han det icke, mr Raby. Huru skulle han kunna ha någon sådan rättighet?