Göteborgsposten – 6 juni 1872, sida 1

som förrådde stor inbillningskraft och geni, men ett geni som ännu endast var till hälften odladt. — Detta är en gren af konsten som fordrar arbete, anmärkte sir Arthur som var en förträfflig konstdomare. — Jag vet det, sir Arthur. Jag borde ha börjat tidigare, men under min fars lifstid hade jag ej tillfälle dertill. Nu är det allt hvad jag har att lefva af, ty med honom försvunno för mig både förmögenhet och framtidsutsigter. — Han var fordom mycket rik. Huru kunde han förslösa alltsammans, då han visste att det fanns en som skulle komma efter honom ? yttrade ofrivilligt sir Arthur. — Dylika tankar undviker jag helst, svarade Raby. Han var min far. — Minnes ni mycket af er mor? — Jag minnes henne fullkomligt väl. Hon dog då jag var sju år gammal. Allt det goda som finnes hos mig har jag att tacka henne för. Jag har aldrig glömt hennes tidiga lärdomar eller hennes tidiga kärlek. Jag tycker mig se hennes ansigte lika klart som jag såg det då. Jag ser det ofta i mina drömmar. — Det var ett ansigte som verlden ej ser för ofta, sade sir Arthur hvars tankar voro begrafna i det förflutna. Ert eget ansigte liknar det, tillade han i det han reste sig upp. — Kände ni min mor, sir Arthur? — För många, många år sedan, då hon ännu var miss Raby, svarade baroneten i likgiltig ton i det han åter vände sig mot målningen. Hvar bor ni? frågade han plötsligt. — Jag har lemnat min adress här, svarade den unge mannen. Mr Coram har tillåtit mig det, ehuru det viaserligen aldrig kommer någon som frågar efter den. Jag har blott rum i en undanskymd trakt. Jag kan ej bestå mig någonting bättre. Sir Arthur Saxonbury smålog.