Göteborgsposten – 5 juni 1872, sida 2

af sorg. Alla menniskor finna den sådan, ehuru somliga i högre grad än andra. Då sorgen i en framtid skall drabba dig — såsom den med all säkerhet skall göra — så kom ihåg att Gud sänder den endast för att göra dig passande för on bättre verld. Barnet blickade upp. De stora ögonon summo i tårar. — Mamma, har du haft mycken sorg? — Mer än många, mitt barn. Men, Raby, sorgen har öppnat mina ögon; den har visat mig vägen till det rätta hemmet. Den skall äfven visa dig vägen. Jag skall vara der och vänta på dig. För alltid med dig genom lifvet hoppet att komma dit, och du skall säkert komma dit. Hvad mer hon skulle ha haft att säga är ovisst. Sannolikt ganska mycket. Barnet liknade ej andra barn om sju års ålder, han liknade mer ett om fjorton och fattade fullkomligt väl. Det var mr Raby som afbröt dem. — Raby i tårar! Har din mamma pratat i dig en hop ledsamma saker eller sagt att hon tror sig vara sämre? Det är ej sannt, gosse. Torka tårarne ur ditt ansigte. Maria, du är icke sämre, om det voro förhållandet skulle väl jag märka det. Gå in i barnkammaren, Raby. Gossen lemnado rummet snyftande, och mr Raby fortfor: — Det är ej förståndigt af dig, Maria, att oroa gossen. Jag kan ej förstå hvad det är som ingifvit dig dessa griller. Han skall nu gråta hela dagen i ända. — Han är för känslofull, hviskade hon. Alfred, någonting säger mig att han är bestämd till sorg. Det är ett intryck som jag alltid erfarit, men aldrig så starkt som nu. Bevara honom derifrån så mycket du kan. Oh att jag kunde taga honom med mig! — Du har sådana underliga fantasier, svarade mr Raby. Bestämd till sorg! Har man hört på maken! Är det ingenting annat du inbillar dig att han är bestämd till? På hvad sätt kan du sluta dig till något sådant? — Jag vet ej. Men en tillbakadragen, känslig, försi