Göteborgsposten – 5 juni 1872, sida 2

— derefter stack hennes lille son in hufvudet genom dörren. Han hade blifvit kristnad till Raby. — Kom du, min älskade. Raby Verner, ett barn om sju år som ärft sin mors skönhet, närmade sig henne gående på tåspetsarne. Han var allt för intolligent för sina år, för känslofull, för tankfull. IIans stora glänsande bruna ögon höjdes mot hennes med ett ljuft, sorgset frågande uttryck. Derpå sänktes de långa mörka ögonhåren ned öfver dem, och han lade sitt hufvud mot hennes bröst och sträckte kärleksfullt upp sina armar för att omfatta hennes hals. — Raby, jag tänkte just på dig. Jag måste säga dig någonting. Liksom om hen haft en sorglig aning om hvad som komma skulle, yttrade han ej ett ord utan lutade ner sitt ansigte så att det ej kunde synas och darrade sakta. — Raby, min älskade, vet du att jag skall lomna dig — att jag skall gå till himlen? Barnet hade under någon tid vetat detta, ty han hade logt märke till tjonarnes prat, men i enlighet med sin skygga och känslofulla natur, hade ban gömt sorgen häröfver i sitt stackars lilla hjerta. Denna samma natur likmätigt ville han ej heller nu gifva luft åt sin rörelse, men hans mor kände att han darrade från hufvud till fot. — Jag läste en gång en vacker bok, Raby. Den omtelade en trosbekännelse som hyllades af ett folk långt, långt bort från vårt eget land. Den tron var nemligen rådande bland dessa menniskor, att då de dogo — om de dogo i kärlek till Gud — så tillätos de att bli skyddsenglar för dem de lemnade här nere; de tillätos att i osynlig måtto omgifva dem och leda deras tankar och steg bort från det onda. Min älskade, huru gerna önskar jag ej att finna detta vara verkliga förhållandet! Huru gerna önskar jag ej att få komma och vaka öfver dig! Hans snyftningar kunde ej längre undertryckas, ehuru han fortfarande försökte det. De frambröto i klagoljud. — Raby, älskade, du har hört att detta är en verid