Göteborgsposten – 5 juni 1872, sida 2

En gentleman stod en morgon i atelieren hos en vidt berömd målare, den store Coram, såsom verlden kallade honom. Den besökande var sir Arthur Saxonbury, en af dessa varma gynnare af konsten hvilka tyvärr äro allt för lätt räknade. Rik, liberal och entusiastisk var han en välkommen gäst ej allenast hos den målare, hvars framgång redan var betryggad, utan äfven för den som arbetade på att skapa sig en framtid. Den nyssnämnde målaren var ute; men i ett bredvid liggande rum satt en ung man och arbetade ifrigt. Sir Arthur fästade till en början föga uppmärksamhet vid honom; han ansåg honom vara ett obetydligt biträde, en färgblandare åt den store mannen; men då han kom närmare, frapperades han af den utomordentliga och sällsynta skönheten i det ansigte som höjdes upp för att betrakta honom. Hade ej hans höga, breda panna varit, med sin märkbara pregel af intelligens, och dessutom den egendomliga glansen i hans klara ögon, skulle detta ansigte med sin genomskinliga hy, sina fina, symmetriska drag lätt kunnat tagas för en qvinnas.