Göteborgsposten – 3 juni 1872, sida 2

—7— George. — Nå väl, låtom oss se in genom fönstret, sade Ellen; vi kunna lätt öfvertyga oss om hvem gästen är och hvad som är hans motiv. Sedan Ellen tillsagt groomen att stanna der han var, gingo de båda qvinnorna hastigt genom trädgårdsporten och upp till fönstret, som var tillräckligt lågt för att de i all beqvämlighet kunde se in i rummet genom detsamma, De sågo den gestalt som mrs Bradstock förut varseblifvit kasta sådana blickar omkring sig som om han sökte någonting; derefter sågo de honom skynda till byrån, luta sig ner och försöka öppna låsct. — Det är en tjuf, sade mrs Bradstock. Han måste ba sett mig lägga in konvolutet der. Men Ellen svarade ej, ty hon hade kännt igen gestalten och vände sig bort, nära att svimma af fasa. I detta ögonblick gjorde mannen en rörelse, och då han vände sig om föll eldskenet i hans ansigte, och mrs Bradstock igenkände Frank Scorrier innan han tungt föll ner på golfvet, såsom förut omnämndt är. Ellens knän darrade under henne, och hon tyckte att marken sjönk undan för hennes fötter; men hon återkallades till sig sjelf af ett plötsligt utrop från mrs Bradstock som med högljudd röst skrek George! och omedelbarligen derefter rusade till den man som hon genom fönstret sett stå i dörröppningen. Mannon vände sig hastigt om vid ljudet och tog henne i sina armar. Då Ellen återkom till riktig sans, rusade hon hastigt in i huset, passerade förbi mannen och hustrun som höllo hvarsndra i en öm omfamning och lutade sig ner vid Frank Scorriers utsträckta gestalt. I fallet hade hans hufvud kommit i beröring med hörnet ef en stol, och det var en skråma på hans panna hvarur blodet sakta framflöt. Hans ansigte var spöklikt hvitt och hvita voro äfven hans läppar, hvilka derjemte voro betäckta af hvit, blodblandad