Göteborgsposten – 3 juni 1872, sida 1

Utan egare . Af Edmund Pates, förf. till Moderna Vagabonder m. fl. Men jag får ej tänka på sådant. Huru kan jag dock undvika det? Det är ej längre en hemlighet nu: dessa män, Barnstaple och Durston, veta om det båda två. Ett enda ord af dem skulle vara tillräckligt. Det är för rysligt att tänka på. Och Ellen — hon har omtalat det för dem. Kan jag tro att hon ej skall omtala det för någon annan? Jag är förlorad! jag är förlorad! Han sjönk darrande ner på en stol. — Hvad kan det vara som denna qvinna sågt Ellen och som jag ej får veta? Det måste vara någonting om den saken, Och här är jag bunden — så godt som fastkedjad — ingen möjlighet att undkomma! Svetten sipprade i stora droppar fram på hans panna, och hans händer darrade då han konvulsiviskt knäppte ihop dem och sade: — Ingen möjlighet att undkomma! Hvilken dåre jag var som lät öfvertala mig till att lemna ifrån mig dessa värdepapper! Med denna förmögenhet i mina händer skulle jag snart ha kunnat lägga tusen sjömil mellan mig och dem som torde komma att förfölja mig, kunnat lefva lycklig — i alla händelser fri från den rysliga fruktan som nu plågar mig. Jag skulle ha fått resa ensam likväl, och Ellen skulle ej ha haft någonting mera att säga mig. Jag skulle ha haft att välja mellan henne och penningarne. Och nu torde jag förlora henne ändå! utropade han i det han reste sig upp; förlora henne nu sedan pennin) Forts, fr. N:o 124.