(Insändt.) ULit ord i Hospitalsfrågan. Det nya hospitalet å Hisingen eller rättare sagdt Göteborgs hospital, lider nu snart till sin fullbordan, färdigt att i sitt sköte mottaga dessa beklagansvärda varelser, om hvilka man med godt fog torde kunna säga att de nått den menskliga olyckans yttersta gräns eller den punkt der förnuftets ljus slocknat, begrafvande i sitt kalla, hopplösa mörker all reda, ro och sinnesfrid. Man är ense om att vansinnet är lifvets djupaste och bredaste skugga; men man är nu också ense om, tack vare vår tids humanitet och trägna forskning, att denna skugga, hur djup och bred den än må vara, icke är till den grad omöjlig att häfva eller att mer eller mindre skingra, som man fordom antog, då dåren nära nog ställdes på missdådarens nivå, åtminstone hvad angick den behandling honom oftast vederfors. — Ja, det är just genom sinnessvagas bättre och mildare, med andra ord mera menskliga behandling, vår tid kommit till den lyckliga vissheten att vansinnet icke är så obotligt som det förr syntes vara. Att våra förfäder ansågo denna sjukdom såsom i det allra närmaste obotlig, synes framgå ganska tydligt af det sätt hvarpå de byggde och ordnade de få hospitaler, som man då fann sig behöfva; man hade uppenbarligen mera för ögonen att skaffa den sinnessvage undan och göra honom oskadlig än man tänkte på att, om möjligt, bota honom. Att det under dylika förhållanden mera blef ett fängelseän ett hospitalssystem som tillämpades, är ju lätt förklarligt. Se t. ex. på Göteborgs nuvarande hospital, och vi tro att denna vår mening skall finna bekräftelse. Först och främst har det blifvit lagdt omedelbart invid en allmän, under alla dygnets tider mycket trafikerad och bullersam landsväg, oaktadt hvarje sundt förnuft bort kunna inse och all erfarenhet säga att ett rubbadt sinne, för så vidt det vore meningen att söka bringa det ånyo i jemnvigt, framför allt är i behof af tystnad och stillhet i dess närmaste omgifning. Sedan har man vidtagit den minst sagdt besynnerliga åtgärden — ett förhållande som för öfrigt lärer existera ännu i dag — att förvara sådana sjuka, hvilka ej kunna förmås att behålla kläderna på sig, i ett rum i nedra våningen, hvars med jerngaller försedda fönster vetta direkt ut åt nyssnämnde väg, hvarifrån den passerande ofta blir ett ofrivilligt vittne till huru fullkomligt nakna dårar klifva upp i fönstren för att på sitt sätt söka meddela sig med den verld de höra och se omkring sig. Att tillfällen till slika meddelningssätt dock äro lika litet egnade att lugna de sjuke sjelfva, som det är till hugnad och uppbyggelse för de passerande, torde vara obehöfligt att närmare påpeka. Skall emellertid detta hospital vara en profbit på hvad man i förgångna tider hade och ansåg nödigt hafva i den vägen, så må man ej undra öfver den dubbelt hemska och förfärande klang blotta ordet Ådärhusk hade och ännu har i den stora allmänhetens öron. Denna klang, om vi så må uttrycka oss, har heller icke blifvit det allra ringaste ljufligare genom det däd, som förra året passerat derstädes, i det tvenne våldsamt sjuke icke voro bättre bevakade än att den ene kunde helt enkelt taga lifvet af den andre och det på ett sätt som gör troligt att det hvarken skett i hastighet eller i tysthet, men icke desto mindre skett, så att ingen hade någon reda på hur dervid tillgått. Om en sådan tilldragelse ock kan förklaras — försvaras kan den icke, ty hvad man än fordrar af ett dårhus, så böra de sjuke åtminstone der vara fredade till lemmar och lif. Men, som nyss sades, de gamle satte sina sinnessjuka in m lås och bom, sörjande öfver deras olyckliga belägenhet; men i vissheten om att dessa voro och alltid skulle bli dårar gjordesj litet eller intet för deras möjliga vederfående. Anordningarne blefvo också derefter. Man kan blott undra hur specielt Göteborgs samhälle, annars så känsligt för tidens kraf, kunnat så länge som det gjort nöja sig med ett hospital så miserabelt, som det i Gamlestaden odisputabelt är. Må man derför med sann tillfredsställelse taga vårt nya etablissement för sinnessjuka med dess rymliga och beqväma lokaler, dess sunda och vackra belägenhet, i närmare betraktande, der det står som ett nytt tidsandans segertecken i dess strid för ljus och menniskovärde. ÅJu bättre dårhus, ju mindre dårar, sade en gång en berömd, nu afliden vetenskapsman, och nog hade han gått djupt i ämnet innan han slungade en dylik dräpande sanning i ansigtet på sin tids dårhusdirektioner. Men ett hospitals bättre beskaffenhet får dock ej bedömas ensamt efter dess byggnader eller yttre anordning; det inre skicket, den personala uppsättningen, är helt naturligt det icke minst väsentliga. Att en nitisk, skicklig och framförallt human läkare är och bör vara en hufvudsak vid en dylik inrättning, faller af sig sjelf. Läkaren må dock härvid ej stå ensam i sitt svåra och maktpåliggande kall. Det är en känd sak att den sinnessjuke oftast är mera i behof af en individuel, en rent personlig behandling, än af den blott och bart vetenskapligt medicinska, hvilken sednare icke så sälian står alldeles handfallen inför dylika patienter. Vi mena att läkaren i thy fall bör i sina bemödanden kraftigt understödjas af samtlige inrättningens andre tjenstemän, icke minst af den s. k. sysslomannen eller kommissarien, som ju näst öfverläkaren blir den med de bästa lönetörmånerna utrustade. Denna befattning, sysslomannabefattningen nemligen, afser väl egentligen icke annat än chefskapet öfver ekonomien på stället, men alla en dylik inrättnings tjenstemän böra, utan afseende på