lyxen, dertill fordras en skickligare penna än min. Det faller sig ingalunda lätt att så noga göra reda för ett föremål, af hvilket man finner sig helt och hållet bländad! — Jag kan blott önska att mina läsare sjelfva vistats i New Orleans på en dag som denna, då skämtets gud intager sin tron och alla lyda under hans spira, utan hänsyn till ålder, kön eller samhällsställning. Tokroliga upptåg och glada puts höra dagen till. Molnet på den vresiges panna försvinner, den olycklige älskaren glömmer för tillfället sin plåga och den fattige sin hunger, den girige lättar på sin pung, fiender bli vänner, den krasslige känner sig frisk och den ålderstigne tycker sig ung på nytt. Biddy springer ifrån sin tvättbalja och Mary låter talrickarne stå odiskade. Pat litar på att gamle Dobbin kan sköta sig sjelf för en stund. Fruarne, pigorne, portvaktarne, bokhållarne och herrarne sjelfva springa i kapp med hvarandra för att möta den mäktige Rer. Hvem frågar efter om porten i brådskan icke blifvit ordentligt stängd eller om middagsbordet för den återstående delen af dagen vittnar om, att den senaste måltiden intagits på stående fot och i så stor hast, att soppskålen blifvit omkullslagen? Hvem tänker på att rummen lemnats ostädade, hästarne utan mat, böckerna oafslutade och kassakistnyckeln midt på pulpeten? ... Ingen! Allt af dylika hvardagliga bestyr och omsorger kastas åsido på denna dagarnes dag — alldeles så som H. M:t, karnevalens konung, genom sin proklamation bjudit och befallt. Isidor K.