från hans sida, dess mer liberalitet från vär! Men till festen! Redan tidigt på förmiddagen sågos maskerade personer öfver allt på gatorna. Unga flickor hade förvandlats till sprättiga gentlemen med höga hattar och promenadkäppar, då de unga männen deremot iklädt sig fruntimmersdrägter och försökte se mäkta blygsamma ut. Här kom en Belzebub med stora horn arm i arm med en vördnadsvärd prest och der sågs en ful neger i sällskap med en elegant kreolska, hvilken han kysste i allas åsyn. Längre fram på dagen upptogos många gator ända till trängsel af menniskor, och bland tio sågos nio mer eller mindre omsorgsfullt maskerade. På St. Charles str., midt emot stadshuset, hade en, qvinliga åskådare förbehållen läktare, lemnande god plats för inemot 4000 personer, blifvit upprest, och i närheten af denna var folkträngseln störst. Icke underligt, ty det yppar sig icke alla dagar att få se flera tusen älskliga ladies på en punkt. Det var den vackraste blomstermatta, man kan tänka sig. Och så kunde ju den, som önskade det, på samma gång uppfånga en skymt af den ryske prinsen, der han stod och solade sig på sin tribun midt öfver gatan ... Här svajade, honom (prinsen) till ära, äfven en mängd europeiska nationers flaggor, bland hvilka tre blifvit utmärkta framför alla de öfriga, neml. den ryska, som bissats vid sjelfva ingången till stadshuset, alldeles öfver prinsens hufvud; den franska, som fått sin plats vid läktarens ena gafvel och — den svenska med sina tre tungor, som hissats vid den motsatta ändan och hvilken först måste falla fursten i ögonen, då han anlände till platsen från sitt hotell. De sistnämnda båda flaggornas stänger voro ett par alnar högre än de öfrigas och placerade ett stycke framför den stora läktaren, men alla de andra flaggorna, med undantag af den amerikanska och den ryska, hade uppradats bakom läktaren och undanskymdes nästan helt och hållet af åskådarnes hufvuden. Att den kära, blågula duken fick röna en sådan utmärkelse, berodde helt visst på ett misstag, såvida det ej kom sig deraf att vederbörande föresatt sig, att de vackraste och största flaggorna, utan afseende på hvilken af de europeiska nationerna de tillhörde, borde erhålla de främsta platserna. — Kl. 3 e. m. närmade sig karnevalståget och af den på gatan böljande menniskomassan höjdes det ena lefveropet starkare än det andra, under det att från de svigtande balkongerna blommor nedkastades och helsningar utbyttes med de maskerade figurerna. I spetsen red den store Rex, klädd i purpurmantel och en glittrande krona, och efter honom följde en stor, hvit oxe, prydd med blommor och band samt ledd af ett par män i skinande kostymer. Framför stadshuset gjordes halt, och karnevalens konung tog från spetsen af sin spira en magnifik bukett af kamelior, som han genom sin kammartjenare förärade storfursten, hvilken vid emottagandet bugade sig djupt. Nu uppstämde den, H. M:t åtföljande musikkåren ryska nationalhymnen, hvarefter tåget åter satte sig i gång. I detsamma rörde sig vid sidan om och efter hvarandra flera tusen maskerade gestalter: kungar och tjenare, englar och demoner, indianhöfdingar och negrer, qvinnor af den högsta och den lägsta samhällsställning, bondlurkar och harlequiner, foglar och fiskar samt för resten en mängd hiskliga vidunder, som kommo barnen att skrika af förskräckelse. Somliga gingo till fots och andra redo eller åkte. — Plantage-life stod skrifvet på ett af sex hästar draget hus, genom hvars, rutor saknande, fönsteröppningar en massa trasiga negerungar uträckte sina händer, anropande allmänheten om bröd, under det att deras föräldrar sutto på tröskeln med bränvinsbuteljen emellan sig. Ett musikband åtföljde hvar och en af de fem afdelningarne, bland hvilka en upptogs af gula febern, personifierad i form af en raggig saffransgul herre med lång svans. Framför honom gick en mängd kineser, japaneser, tyskar och irländare och efter följde den bleka döden ridande på en hvit häst. I processionen fingo endast sådana, hvilkas utstyrsel fallit konungen i smaken, deltaga. De öfriga måste hålla sig utanför. Bland negrer och hvita, hvilkas kassa endast tillåtit dem att köpa en enkel mask, hade de förra, i afsigt att göra sig oigenkänliga, företrädesvis valt hvita ansigtsmasker och de senare svarta och sålunda för tillfället bytt med hvarandra, men öronen förrådde de flesta. Allt detta var dock endast etttörspel till hvad som komma skulle, sedan skymning inträdt och alla vid de förnämsta gatorna belägna husen blifvit illuminerade från ofvan till nedan. Då visade sig en annan vida prakt fullare och skönhetskänslan mera tillfredsställande procession, hvars karakter antyddes under benämningen Homeri Drömmar och hvilken, presenterande sig på en lång, af fackelbärare omgifven rad af öppna åkdon, företräddes af en polisafdelning och en talrik musikkår. På den första vagnen sågs ett elegant doriskt tempel, under hvars döme befanns Homeri bildstod. Härefter följde i smakfullt ordnade grupper de förnämsta af Iliadens hjel