viljadt till senatkammaren (öfverbuset), der jag af en bland senatorerna presenterades för tillstädesvarande hrr tidningsreferenter, hvilka artigt inbjödo mig att taga plats vid deras bord, hvarifrån jag hade bästa tillfället att se och höra hvad som föregick under den nyss öppnade sessionen. I den höga och med stor enkelhet inredda salen sitta senatorerna med ryggarne mot ingången framför hvar sin mindre pulpet, på hvilken en tryckt pappersremsa, upptagande namn och nummer, blifvit fastklistrad, och framiör dem befinnes en i två afsatser indelad tribun. Midt på den högsta afsatsen, som reser sig minst fem fot från golfvet och till hvilken en trappa leder upp, har ordföranden sin plats och den andra upptages af sekreteraren och,de biträdande bokhållarne (assistant clerks), samt af tidningsreferenterna, för hvilkas räkning ett stort med skrifmaterialier välförsedt bord blifvit placeradt på höger sida om de nyssnämndas. Den periodiska pressens representanter här i landet anses vara betydande män och blifva alltid af vederbörande bemötta med stor uppmärksamhet, antingen de infinna sig för att öfvervara en rådsförsamlings möte eller en teaterrepresentation. Öfverallt sätter man dem gerna bland de främste, och alla tycka att detta är som sig bör. Må dörrarne till någon viss plats och för något visst tillfälle vara stängda för alla som fåfängt på det enträgnaste anhålla att bli insläppta — der kommer en som endast behöfver hviska vaktmästaren ett ord i örat för att förmå denne att skyndsamt draga ifrån rigeln. Han är referent för en tidning, heter det, och har således rättighet framför hvarje annan. Sak samma för resten om han tillhör en liberal eller konservativ, en stor eller liten, en ineller utländsk tidning! — Ifrågavarande sal har tre ingångar, af hvilka den mellersta begagnas af rådsherrarne och de två andra leda in till de för allmänheten afsedda gallerierna. De under öfverläggningen först upptagna frågorna ansågos antagligen vara af mindre vigt, ty under det några senatorer voro inbegripna i ett lifligt samtal sinsemellan, läste andra tidningar eller skrefvo bref. Sex negrer innehade, såsom medlemmar af församlingen, platser midt ibland de hvita, hvilket måste förefalla anmärkningsvärdt nog vid besinnandet af att många som härinne visade sig mest förtroliga med de färgade statsmännen, skulle, väl komna utom porten, icke ens tillåta sig att promenera gatan uppåt vid sidan af desamma, eller långt mindre intaga sin middag i deras sällskap. Vice guvernören, mrPinchback, är denna kammares sjelfskrifne president. Liksom den för några månader sedan aflidne företrädaren, Oscar Dusm, är mr P. af afrikansk härkomst, ett förhållande som dock icke kan af den ovane upptäckas vid första ögonkastet, ty hans hy är mindre mörk än mången spaniors och hans hår slätkammadt. Jag observerade att för hvarje gång han för några minuter lemnade sin plats, hvilket hände ganska ofta, anförtrodde han helst klubban åt en eller annan af negersenatorerna, hvilka synbarligen njöto af den tillfälliga upphöjelsen. Efter den första timmens förlopp började man behandla frågan rörande guvernörens rättighet att under vissa omständigheter tillsätta tjonstemän och nu uppstod en rörelse sådan som man måhända kan få bevittna endast inom en af sydstaternas rådsförsamlingar. Här vankades ord och inga visor. Under det en talade, knöto de andra händerna, spottade och anfäktade sig på allt upptänkligt sätt. De flesta uttryckte sig med lätthet, och flera tycktes tilltvinga sig gehör och beundran t. o. m. af sina hättigaste motståndare. Bland dem som isynnerhet gjorde lycka med sina anföranden, befann sig en mr Blackman, som ännu icke fyllt 25 år. Han, som tillhörde oppositionen, syntes snarare eggad än afskräckt deraf, att guvernören plötsligt inträdt för att hviska några ord till en och annan bland senatorerna. Efter honom erhöll en äldre man ordet; och denne glömde sig slutligen derhän, att han med ryggen vänd mot talmannens stol promenerade fram och åter utefter den långa raden af senatorer, till hvilka han adresserade sig under de lifligaste åtbörder och på det kraftigaste språk. — Guvernören, sade han bland annat, har länge nog sålt embeten och dragit folket vid näsan. Vi måste nu göra ett slut derpå. — Vill ni tystna snart: inföll en rödskäggig herre med cigarr i munnen och benen på pulpeten. — Jag har rättighet att tala utan eder tilllåtelse, förklarade den tilltalade, och så uppstod dessa två herrar emellan en liten nätt dispyt, som ordtörandens klubba ej förmådde afbryta förr än en mängd senatorer rusat upp och alla på en gång börjat utveckla sina åsigter rörande den på tapeten varande angelägenheten. Slutligen följde de utanför skranket stående åhörarne exemplet. Men talmannen, som ofta förut bevittnat dylika uppträden, tog icke så synnerligt illa vid sig utan gick in i sitt enskilta rum. Tio minuter derefter intog han återigen sin plats och lyckades då att genom några slag med klubban Ltarvratälla Inonat tilIL3AEI2 fn ort fon 22