och gick der fram och tillbaka på golfvet med raseri i hjertat och cognacsångorna allt mer upphettande hans redan förut heta hjerna. — Det är stark cognac squiren har, sade han för sig sjelf; starkare tror jag, än den jag drack i Falmouth, ehuru jag tyckte att den var god nog och tog tillräckligt mycket af den. Jag skulle aldrig ha kunnat hålla modet uppe om jag ej gjort det. Jag kunde aldrig dricka något sådant då jag var i Australien. Hvilken dåre jag var! Det är den enda medicin som gör mig något godt nu. Således är det nu slut på den förmögenhet för hvilken jag uppoffrade min heder och min samvetsfrid — allt det arbete, alla de besvär, alla de samvetsqval jag undergått ha varit utan resultat. Denna qvinna Bradstock tycks ha varit min onda genius. Första gången jag såg henne var just före det förbannade mötet med hennes man; sedan kom Australien; sedan fenn jag henne här vid min återkomst, lik ett ondt samvete, just på den plats der jag skulle bo, och nu är det hon genom hvars bemedling dessa penningar, hvilka jag förvarat så länge och af hvilka jag haft så föga glädje, skola återställas. Det finnes dessutom någonting som står i förbindelse med henne, hvilket jag ännu ej känner till. Hvad kan det ha varit som Ellen sade skulle så mycket intressera mig och som hon dock ej ville omtala ännu? Kan denna qvinna möjligtvis ha upptäckt min hemlighet? Nej; det kan svårligen vera förhållandet; och dock lefver jag dag och natt i fruktan att en sådan upptäckt kan göras. Det var denna fruktan som i Falmouth ingaf mig en sådan fasa, att om jag ej haft cognac skulle jag ha blifvit vansinnig. Tänk om det blefve upptäckt? Ännu i denna stund kan jag se den der mannen på värdshuset i Gravesend — hans grå kläder, hans kortklippta hufvud! Himmel! att bli förenad med sådana skurkar — tjufvar — mina kamrater! (Forts.)