Göteborgsposten – 31 maj 1872, sida 1

— Du vill väl ej — började Ellen; men innan hon hann fullborda meningen, ställde Frank det tomma glaset tillbaka på bordet. — Nu, sade han, är jag färdig att lyssna till hvad du har att säga. — Iåtom oss gå tillbaka in i biblioteket, Frank, sade Ellen i det hon rörde sig mot dörren. Frank dröjde ett ögonblick, liksom om bordet der flaskstället stod hade en viss fängslande makt öfver honom, men följde henne derefter. — Nu, Frank, sade Ellen då de hunnit in i biblioteket, är jag nödsakad att återkomma till detta obehagliga ämne; men jag hoppas och tror att det skall vara för sista gången. — Nå väl, sade han kort, hvad har du att säga? — Det är om återställandet af penningarne jag vill tala, Frank. — Penniogarne! — hvilka penniogar? sade han i det han uttryckslöst stirrade på henne. — Penningarne — den nergräfda skatten som du flyttade bort. — Aha! sade han; skatten. Nå väl, hvad har du att säga om den? — Den måste lemnas tillbaka genast, Frank. Jag kan säga dig det nu — det har blifvit bekant att onkel sällsamt nog var delegare i den bank till hvilken penningarne voro bestämda då de bortstulos, och remissens uteblifvande var nära att ruinera dem alla. Hon gjorde ett uppehåll, väntande något tecken till förvåning; men Frank sade blott: verkligen! och väntade helt lugnt på fortsättningen. — Nu är det endast en sak som bör göras, namligen att omedelbarligen återställa penningarne. — Det går väl an att säga det, sade Frank; men jag inser ej huru det skall kunna göras. Om mitt namn skall synas i den saken, så kunde jag lika gerna ha. ger nast öfverlemnat mig åt Bodminfängelset.