Göteborgsposten – 31 maj 1872, sida 1

det hon fattade hans hand. Huru brännande heta dina händer äro, liksom om du hade feber! — Ja, jag har feber både till kropp och själ, och skall ha det tills jag kommer ifrån denna förbannade trakt. Vi måste resa härifrån, Nelly; vi måste resa härifrån ofördröjligen. — Ja, min älskade, sade Ellen tröstande. Vi skola resa härifrån om ett par dagar, som du vet, och skola i alla händelser bli borta en tid. Jag tviflar ej på att förändrade omgifningar skola göra dig godt. Och nu har jag någonting annat att tala med dig om. — Vill du ej komma med mig in i matsalen och gifva mig litet cognac först? sade han. — Cognac, Frank? — Ja; det är det enda som gör mig godt då jag är i det här tillståndet, har jag märkt. Jag hade ett par sådana här attacker ute i Australien, och cognac var det enda som kurerade mig. — Kom då, sade flickan i det hon gick förut till matsalen. Ellen öppnade dörren till skänken och Frank tog derpå ut silfverstället som innehöll flaskorna med spritdryckerna. Det var ett tungt ställ, och de fyra flaskorna af slipadt glas voro äfven tunga; men deras gemensamma tyngd var dock ej så stor att den kunde utgöra en tillräcklig förklaringagrund för den på Frank Scorrier frambragte verkan. Sedan han satt ner stället, torkade han svetten ur pannan och räckte ut sin darrande hand. — Du ser, sade han, jag är redan alldeles försvagad; jag kan ej ens lyfta ett flaskställ utan att komma i detta tillstånd. Oh, om jag blott kunde komma härifrån ! Han tog ett glas från ett bord och fyllde det till hälften med cognac. — Jag skall ringa efter vatten, Frank, sade Ellen i det hon gick öfver rummet. — Jag vill ej ha något vatten, min älskade; det skulle alldeles förtaga dess verkan.