Göteborgsposten – 29 maj 1872, sida 1

Utan egare ). Af Edmund Fates, förf. till Moderna Vagabonder m. fl. Det måtte ha varit George Bradstock jag såg på jernvägsstationen i Liskearp. Han hade peruk, lösskägg och ett par blå glasögon, men jag kände igen honom på gången — jag skulle kunna svära på att det var han när som helst. Väl att han ej såg mig, annars skulle han ha skämt bort den lilla plan som jag gjort upp och som jag tänker utföra på mitt eget konto — utan kompanjoner. Få se hvad händerna förmå på egen hand! Föra penningarne upp till London! Jag skall föra upp dem dit före henne och bespara henne besväret. Hon är alldeles ensam i huset, utom barnungen, förstås; men den ligger nog i sin djupa sömn. Låt mig nu tänka efter: fönsterluckorna äro hopfästade med en krok utavför. Det har ej mycket att betyda. Den här mejseln skall hjelpa mig, sade han tagande ut ett dylikt verktyg från lådar der det låg bland en mängd andra verktyg, dolda under det gröna flanellstycke på hvilket dockorna hrilade. Så kommer fönstret, och den här glasmästardiamanten skall skära sönder ruten, under det ljudet förtages af den här såpan som jag skall smörja på; derefter sticker jag in armen, skjuter undan haken med det här pennknifsbladet, upp går fönstret och in träder jag! Så till vida är allt godt och väl; men huru skall jag komma åt penningarne? — det är svårigheten. Jag undrar hvar hon har dem. Det finnes män som ej skulle göra sig samvete af att sätta en pistol för pannan på henne och helt artigt bedja ) Forts. fr. N:o 121.