Göteborgsposten – 29 maj 1872, sida 1

mejsel, förde in den der fönsterluckorna voro förenade och öppnade dem utan ringaste svårighet. Hastigt som tanken smörjade han derefter en af rutorna med såpan som han tog upp ur fickan, förde derpå glasmästardiamanten rundt omkring rutan, hvarigenom han lyckades att utan buller uttsga densamma, samt ställde den mot väggen. Derefter stack han sin hand genom öppningen och upptäckte snart fönsterhaken. Varsamt sköt han upp denna, drog upp fönstret och steg in i rummet. — Fördöme mig, om jag icke glömde tändstickorna! mumlade han då han väl befann sig i säkerhet på golfvet. Det här kan just bli ett vackert spektakel! Jag kan ej se handen för mig och skall ramla framstupa öfver någon möbel. Jag hade ej tid att se mig omkring då jag visade dockorna för barnet på eftermiddagen; men det stod en gammal byrå i ett hörn; sannolikt finnes någonting der, om jag bara kan finna vägen dit. Hvad är det jag ser genom dörrspringan? Ett ljus som närmar sig? Ja, för tusan! Jag gjorde bäst i att krypa ut genom fönstret igen. Det tjenar ingenting till — So så der ja! Härmed tumlade mr Grogram öfver en stol och föll tungt till golfvet. I detta ögonblick öppnades dörren och mrs Bradstock visade sig, bärsnde ett ljus lyftadt öfver hufvudet. Hon var dödligt blek, men gick rakt framåt och sade i darrande ton: — Hvem är det? Grogram höll sig fullkomligt stilla i det fåfänga hoppet att hon ej skulle få se honom. I nästa ögonblick utropade hon dock: — Gud i himlen — en karl! Hon stod i begrepp att rusa ut i förstugan mot dörren, då Grogram sprang upp, slog sina armar omkring henne och sade: — Stanna en half minut, madam lilla! Ni behöfver ej skrika — jag skall ej göra er något ondt! Fortav